2017
19
Aug

AKTUELLT

NYBÖRJARPANELEN - SESSION 3 2017/18

Publicerad 09:48 av Dan/Nigge

Lördagspanelen förnyar sig genom att växla utfrågare! Den här veckan är det Dan som debuterar i rollen som den som ställer spörsmålen. I övrigt är det sig likt (förutom att ITFC vunnit fyra matcher i rad).

Vad är det som händer?!

 

Herregud, fyra vinster i rad! Vem hade trott det före säsongsupptakten? Men hur länge håller det i sig med tanke på det skakiga försvarsspelet och alla chanser vi släpper till?

Pelle: Det håller möjligtvis i en match till (d.v.s. idag mot Brentford), men vi bör nog hålla tummarna för att MM relativt snart får hit en lugn och sansad innerback som är bra på huvudet. Jordan Spence i all ära, men någon innerback är han då rakt inte.

Erik: Inte ens den mest löjligt tidningen-Buster romantiska idiot till ständigt positiv supporter hade kunnat tro det, absolut inte. Och samma person tror naturligtvis inte heller att det kommer att fortsätta såhär. Men skit i det nu, VILKEN START! Och så otroligt viktigt för självförtroendet och lagkänslan som verkar ha varit rätt risig i våras.

Jag tror det höll i sig tills idag, eller om vi möjligtvis kan klämma 3 poäng av Brentford också tack vare form och hemmaplan. Sen blir det tuffare spelprogram, Fulham, uppehåll, QPR borta, Derby borta... släppa in 3 mål går ju inte an, alls.

Nigge: Av en miljon olika scenario inför säsongsstarten får nog det som nu har spelat upp sig som det verkliga scenariot inför våra ögon på iFollow anses ha legat runt 900 000:e plats i ordningen. Det är närmast störtlöjligt vilken effektivitet och vilket flyt vi har haft. För det ska vi komma ihåg, både effektiviteten och flytet. Har man de båda så ligger det nära till hands att det flyter på (pardon the pun) utan att man riktigt tänker på det. Vad hade hänt om det gått som det gick förra säsongen? Alltså att Birmingham tagit ledningen i premiären på någon av sina chanser, lika med Luton, och om Barnsley ökat på till 2-0 på någon av sina chanser? För att inte nämna senast i tisdags när Millwall såg ut att vara på väg att vända när plötsligt Jordan Spence fick för sig att det vore väl händigt om jag kunde knoppa in ett vinstmål i 88:e, bara sådär? Jag är lite inne på samma spår som tidigare talare, dvs att risken är överhängande att baksmällan kommer idag. Hoppas jag har fel, men med den akuta bristen på mittbackar och försvarsförvirringen från de fyra första fighterna på säsongen i färskt minne har åtminstone jag väldigt svårt att tro att vi ska kunna freda vår egen kasse tillräcklig stor utsträckning för att antal mål framåt ska överstiga antal mål bakåt. Jag menar, Bart kan ju inte rädda oss i varenda match. Eller?

AC: Jag är ju alltid optimistisk, men att det skulle gå så här bra hade jag inte vågat drömma om givetvis. Otrolig bedrift, inte minst med tanke på sjukstugan vi hade och vår långa skadelista (Smith, Webster, Bishop, Adeyemi, Hyam, Dozzell, Huws och nu även Chambers + småskavanker och sjukdom på några till). En lista man inte skojar bort. Nu väntar en hemmamatch mot Brentford, som på förhand rankats högre än oss, men som startat säsongen mindre bra då man endast skrapat ihop 1 ynka poäng (2-2 hemma mot Bristol City). Brentford har förtjänat mer och är säkert revanschsugna, slår ur underläge och lär se sin chans…
Förväntningarna på oss har ökat i takt med framgångarna, men jag har svårt att se att vi kan spika igen med backbesättningen vi har att tillgå. Vi har alltså en(!) tillgänglig naturlig mittback i form av Woolfenden och därtill endast Iorfa, Spence, Knudsen och Kenlock. Mick kastar inte in unge Woolfenden så det blir gissningsvis de resterande fyra som bildar backlinje med Spence och Knudsen centralt. Klarar vi av Brentford idag är det en bedrift.

Det har framförts tankar om att McGoldrick ska sparas så mycket som möjligt och bara tas in när han verkligen behövs, för att inte bli skadad igen. Men klarar vi oss utan vår mest kreative spelare, och vilka anfallare ska egentligen starta? För inte kommer väl Mick att starta med fyra anfallare igen?

AC: Jag tror nog vi kommer få se alla fyra kampera ihop en hel del, kanske redan i eftermiddagens match då jag tror vi kommer spela 4-4-2 och vi kommer behöva mål, för jag är som sagt tveksam till att vi håller nollan. Att spara en spelare är alltid svårt då jag gissar att man som fullblodsproffs alltid vill spela och prestera, även som skadedrabbad och lite ”laid back”. Samtidigt är vi nog många som är nervösa över McGoldricks skadehistorik och är ganska inställda på att han kommer gå sönder någon gång under säsongen, tyvärr, så vi kan nog vänta oss en ”naturlig rotation”. Förhoppningsvis är han så pass ärlig mot sig själv och MM/TC att de vet när det är dags att känna efter och ta det lite piano.

Erik: Knepigt det där, han är helt klart den mest spännande fotbollshjärnan vi har i truppen men kan också vara osynlig långa stunder.. ingen super sub direkt i mina ögon. Fyra anfallare får vi nog sortera in bland ovanligheterna, även om det kunde tolkas som att Sears och Waghorn egentligen var yttermittfältare i en rätt basic 4-4-2.

Att Joe Garner ska spela varje match är det inget snack om, han kommer att bli en kulthjälte i Ipswich. Läste statistiken igår om att han är den som både råkat ut för och själv orsakat flest fouls i hela ligan så här långt. Äntligen en anfallare som vågar vara dryg, Norwichfansen kommer att hata honom till världens ände. Och McGoldrick passar ju utmärkt strax bakom honom.

Angående kreativiteten så hoppas jag även att mittfältet kan fortsätta bidra där, trots att Dozzell får spendera säsongen i sjukstugan. Ward är ju högst inblandad i anfallsspelet, och till och med Skuse slår passar framåt nuförtiden.

Pelle:
Det är klart som fan att vi ska spela McGoldrick om han är fräsch och inte har några skadekänningar. Allt annat vore ju kriminellt. Så tror jag även att MM och TC resonerar. Och att vi på frekvent basis skulle starta med fyra anfallare, såsom i tisdagskväll, håller jag inte för troligt, skadesituationen som förelåg då var ju exceptionell. Däremot kan jag tänka mig att MM allt oftare kommer att utgå ifrån ett rörligt tremanna-anfall med McGoldrick, Garner och Waghorn…….och med Sears, alternativt Celina som inhoppare.

Nigge: Eftersom jag har nöjet att läsa övriga panelmedlemmars svar på frågorna innan texten läggs ut för allmän beskådan skulle jag vilja gå i klinch med Pelles svar och eventuellt vara lite semikriminell. Jag tycker det finns en poäng i att spara McGoldrick emellanåt, karln är ju ändå något av Ipswich Towns svar på Jack Wilsheres läkarjournal. Nu menar jag inte att han ska bänkas hela september men vila honom gärna mot Palace på tisdag och kasta in honom till andra halvlek i nån match und so weiter. Säsongen är, till skillnad från McGoldricks perioder av skadefrihet, lång. Och till skillnad från Erik tycker jag att den gode David passar mycket väl som inhoppare lite då och då.

Startduon i nuläget längst fram är verkligen en no brainer. Garner och Waghorn (de heter så och ska inte kallas för Garny och Waggy) retar och springer sönder försvaren som de har spelat hittills. Vilken otrolig start i deras nya klubb! Rangers-fansen fattar ingenting och inte vi heller. Har vi verkligen köpt ett anfallspar som kommer stänka in baljor i parti och minut? Jag är skeptisk men tänker njuta av varje minut de är mitt uppe i ansiktet på varje motståndare och förpassar bollen i nät bakom motståndarkeepern.

Bakom de här två får gärna Sears älga på en kant och McGoldrick (när han inte är super sub) kreera i mitten.

Säsongsstarten har visat upp en hel del nya och försigkomna förmågor på mittfältet, mycket på grund av skador och sjukdom. Men hur formerar Mick mittfältet när alla är skadefria och friska? För inte kan han väl lämna Huws och Adeyemi utanför? Och när ska Celina få chansen på riktigt?

Nigge: Jag är lite småkär i Flynn Downes och hans orädda start, väldigt trist att han åkte på en skada. Vet inte om han är fit for fight igen eller hur det ser ut? Nu kan inte han lira varje match, men jag hoppas verkligen att han försvarar sin plats. Skuse känns given även om det flödar över av mittfältare. Kan inte riktigt se någon annan som gör det han gör och så bra. Glädjande också att Hyam är på väg tillbaka och att Grant Ward verkar få ut lite mer av sitt spel än förra säsongen. Och som du säger, vi har Huws, Adeyemi och Celina att tillgå, men frågan är hur mycket de kommer att få spela? Men man kan väl lita på att det kommer en del skador även i denna lagdel, Bishop blir exempelvis borta ett tag till efter ny operation. Men hur formerar han sitt bästa mittfält? Tja, om Garner och Waghorn köttar på i anfallet så täljer Sears på en kant och McGoldrick strax bakom toppduon. Kvar blir en plats till Skuse i mitten och en som får en ovan roll på vänsterflanken. Celina? Nydam? Ward? Huws? Är de bekväma med det? God knows. Celina kanske kan bli en oväntad succé som vänsterspringare? Med tanke på vad som hänt hittills den här säsongen så är det väl ingen spejsad killgissning ändå. 

AC: Ruskigt svårt. Skuse är given i Micks system men även Huws kommer spela när han är 100%, vilket kommer förpassa Ward till en kant om vi väljer att spela 4-4-2. MM värdesätter Sears arbetskapacitet så det är inte omöjligt att vi ställer upp med en fyra bestående av Ward-Skuse-Huws-Sears. Kan det funka tro? Mick är ju verkligen 4-4-2 i grunden, men kanske vårt material lämpar sig mer för 3-5-2?
Hursomhelst tycker jag vi har en rätt ok bredd när alla är friska (aldrig med andra ord) i Bishop, Celina, Adeyemi, Rowe, Hyam, Downes, Nydam, Dozzell, McDonnell + Waghorn vid behov, utöver ovanstående fyra.

Erik: Jag tror vår manager har helt rätt i sin kommentar i ämnet, “When they all come back we’ll be shit!”. Celina får nog chansen på kanten i 4-4-2, eller om (gud förbjude) McGoldrick blir skadad så kan han ta plats bakom Garner. Sears får mycket ros av McCarthy men det kan nog räcka med en förkylning för att ska få sitta på bänken ett tag och Rowe får kliva fram. Annars ser det tunt ut på yttermittfältet, i vanlig ordning.

Mick nog håller fast vid Skuse och Ward i mitten så länge det funkar, när det sedan inte funkar så måste han ha fingertoppskänslan att ta rätt beslut om vad som ska ändras och det är väl där jag är lite orolig. Risken är väl stor att vi snart blir överkörda på mittfältet av något lag och han känner sig tvungen att växla upp innermittfältet med någon bitigare typ än Ward. Huws kommer nog att få chansen i den rollen så småningom, Adeyemi känns lite som samma typ av spelare så det blir nog insatsen på träning som avgör där.

Det känns åtminstone bra att vi inte har någon Douglastyp i år. Men så är ju transferfönstret inte stängt än.

Pelle: Med tanke på att vi inte har några riktigt vassa yttrar i truppen (förutom kanske Celina dårå), så tror jag att MM kommer föredra en 4-3-3 uppställning (alternativt 5-3-2), där hans val av mittfältstrio troligtvis skulle kunna se ut enligt följande; Skuse som sedvanlig kvastgumma tillsammans med löpstarke tvåvägsspelaren Huws (eller möjligtvis Adeyemi) och Grant Ward i en lite högre utgångsposition som spelfördelare. Downes, Nydam och de andra ynglingarna får nog finna sig i att mestadels nöta bänk. Och Celina då? Tja, med tanke på den befintliga truppens skadehistorik så lär han nog få sina chanser…… men kanske är hans naturliga position ändå uppe i anfallet.

 

2017
12
Aug

AKTUELLT

LÖRDAGSPANELEN - SESSION 2 2017/18

Publicerad 11:21 av Erik

Panelen är uppe, uppvärmd och faktiskt hyfsat uppåt, då Ipswich Town både begått cup- och ligasäsongspremiär och i vinnande stil. Nu kör vi!

Läs mer...

Avancemang i cupen! Supportrarna i forum och sociala medier verkar tro att vi befinner oss i ett parallellt universum. Var det verkligen SÅ oväntat att vi skulle slå Luton?

 

Cup- och ligatrippeln lever! :-)

Nigge: Ja! Och till viss del nej när man kollade på laguppställningen. Tidigare säsonger känns det som om MM har bara använt ligacupen för att lufta ett helt nytt lag, förvisso många nya den här gången också, men i tisdags kändes det som det fanns en stark ryggrad i uppställningen. Frågan är om vi kan fortsätta på den inslagna vägen, såväl i cupen som i ligan.
 
Jag hoppas verkligen att MM tycker att cupen är värd att satsa på och att vi gör en bra insats mot Palace i nästa omgång. I ligan återstår att se på iFollow i eftermiddag hur det går.
 
Trist med skadan på Dozzell och att han är bort hela säsongen, hade verkligen sett fram emot att se honom utvecklas under säsongen. Desto mer glädjande då med Flynn Downes. Men kommer han få starta?
Tveksamt.
 
Vänta nu, vad var frågan? Cupen. Ja, men då kanske vi får se Flynn från start där i alla fall?
 
Dan: Ja, så känns det i alla fall. Med tanke på de senaste årens kräftgång i just den cupen, plus Lutons premiär med storsegern 8–2, och det faktum att vi åkte dit med 1–6 mot Charlton tidigare, så kändes det som ett närmast oöverstigligt hinder.
 
Själv trodde jag, med mina mest optimistiska blåfärgade solglasögon, på max ett oavgjort och omspel. Och med två vinster i rad utan insläppta mål känns det faktiskt som om vi har gått in i ett alternativt universum, och det kanske var på tiden.
 
AC: Man blev ju smått nervös när Luton tryckte in ÅTTA mål i premiären, så visst räknade jag med en tuff match. Jag tycker vi ställde upp med en spännande startelva vilket var friskt satsat då kritiken hade varit svidande om vi än en gång åkt ur cupen mot betydligt lägre rankat motstånd.
 
Väldigt viktigt att få igång anfallarna tidigt på säsongen så extra skönt att McGoldrick, som normalt kan ha lite trögt med målskyttet mellan skadorna, fick avgöra. Efter en minst sagt "risig" försäsong var det säkert även ganska behagligt för Bersant Celina att visa färdigheterna.
 
Downes visade redan i premiären att han är mogen uppgiften, och när dessutom mångsidige Nydam kliver fram är det ju en fröjd. Bra jobb Mr Klug och co!
 
Och nej, SÅ oväntat var det inte (trots cup-historiken de senaste åren).
 
Pelle: Nä jag håller med, men samtidigt så måste man som Ipswich-supporter kunna glädjas åt det lilla. Med tanke på de senaste sju årens utfall i ligacupen, så är detta…. låt säga, ett steg i rätt riktning. Och gud ska veta att ITFC i inledningen av den här säsongen verkligen behöver få med sig fansen och generera lite positiva-vibes.
 
Och så fick vi plötsligt en #9 i Martyn Waghorn, dina kommentarer?
 
AC: En intressant värvning. Är samtidigt väldigt nöjd att vi handlar och inte lånar och Waghorn kommer att bli väldigt nyttig för oss. Bra ålder, bra egenskaper och han kommer vara jobbig att möta för motståndarförsvaren.
 
Jag har förstått att många verkar minst sagt tveksamma till sommarens transferaktiviteter överlag, men jag ska erkänna att det var länge sedan jag var så här nöjd i ett fönster. Men så är det väl kanske när förväntningarna är betydligt lägre.
 
Dan: Tja, vet inte vad jag ska säga. Har ingen riktig koll på honom, och att ha en nummer 9 eller inte spelar väl ingen större roll i dagens fotboll. Men av det lilla jag såg av honom i en Youtube-video, så verkar han ju ha en del kvaliteter; å andra sidan fick man inte se några missar eller sämre insatser.
 
Pelle: Jag är nöjd med den värvningen. Han är en bra anfallare, men liksom i fallet med Garner så känns det som att vi inte köpte honom för att vi saknade just den typen av spelaregenskaper, utan mer för att vi kunde köpa honom.
 
Det har snackats om en miljon pund,  men jag har också hört att vi inte ska ha betalat mer än 250.000 pund, om så…ett riktigt fyndförvärv. 
 
Nigge: Överraskande att vi lyckats landa en till anfallare från Rangers! Jag är positivt inställd och hoppas på att vi äntligen har ett par målgörare av rang. Min enda invändning är att han omedelbart refereras till som Waggy. Vad är det med britter och dessa fåniga smeknamn? 
 
Vilka anfallare ska vi spela nu när även McGoldrick verkar vara på gång?
 
Pelle: Hmm svårt, gillar ju Sears, men skulle gärna se en 4-3-3 uppställning där Garner kör som central anfallare med McGoldrick och Waghorn bredvid på kanterna (där den senare kan pa ned på mittfältet, beroende på matchbilden).
 
Nigge: Garner (Garny?!) och Waghorn med McGoldrick som inhoppare efter en timme eller så. Så säger vi.
 
AC: Ja säg det. Garner övertygade i premiären och har varit bra hela försäsongen. McGoldrick bör starta när han är 100%, Waghorn är säkert väldigt laddad, men jag tror trots allt att det blir Sears bredvid Garner i eftermiddag. Angenäma problem.
 
Dan: Mick själv var inne på att alla fyra var så pass intelligenta och duktiga att han skulle kunna para ihop varje spelare med vilken annan av de andra. Och det låter ju lovande, om man tänker på skador, avstängningar och liknande, men det känns ändå som om man vill att han ska spela ihop ett slagkraftigt radarpar som förstaval.
 
Just nu tror jag att det lutar lite åt Garner och McGoldrick, eftersom de levererar. Waghorn och Sears får nog finna sig i att spela andrafiol ett ta, men kan säkert fungera bra som inhoppare, och kanske till och med komma in och förändra en matchbild – nåt som Mick inte riktigt har lyckats med tidigare. Samtidigt kan jag tycka lite synd om spelare som Morris och Patterson som får stå på tillväxt minst ett år till.
 
Det stora problemet framåt är dock fortfarande vem som ska slå de där smörpassningarna. Dozzell var ju en sån och fick ju visa det i 45 minuter, men frågan är vem som tar över nu. Vi får hoppas att Downes och Nydam stiger fram och att det visar sig att Celina har de kvaliteterna, annars kan det bli tunt med målchanser.
 
2017
5
Aug

AKTUELLT

SÄSONGSPREMIÄRPANELEN - SESSION 1 2017/18

Publicerad 09:20 av Nigge

Säsongspremiären är här! Pelle, Dan och Erik är i vanlig ordning på tårna, om än oroliga tår. Vi går igenom sommarens förstärkningar (?), känslan inför säsongen, publiken, iFollow, MM och det risiga genrepet. Panelen använder uttryck som orolig, ordinär, tyvärr, gilla läget och ett ironiskt halleluja. Det mesta är som vanligt med andra ord. Nu kör vi så det ryker! COYB!!

Läs mer...

Upp och hoppa, nu kör vi!


Vad tycker du om förstärkningarna som kommit in under sommaren? Eller är de ens förstärkningar?

Pelle: Ja, inte går man ned i spagat av ren och skär lycka då man tittar på vår sommarförvärvslista. Ipswich Town är uppenbarligen inget som intresserar Marcus Evans längre och således får vi hålla till godo med de sedvanliga lånen, skadebenägna championship-rejects och andra lyckosökare. Och precis som under tidigare transferfönster så har vi inte lyckats knyta till oss spelare med de spetskomptenser vi faktiskt behöver få in för att höja kvalitén på laget. Ånyo täpper vi bara igen hålen…..med gaffa-tejp och med spackel. Tröttsamt såklart, men sådana är nu förutsättningarna och då är det bara att……tja, gilla läget.

Fortfarande står vi utan en kreativ, offensiv spelmotor. Inte heller har vi hittat någon ersättare till Daryl Murphy. Och att kontraktera en riktigt vass ytter (annat än på lån) verkar inte heller vara vår grej ……trots att MM sedan dag 1 sagt sig prioriera just kantspelet. I skenet av detta smärtar det att vi inte lyckades med att värva Jon Dadi Bodvarsson tidigare i somras. Tror att han hade varit ett riktigt bra tillskott. Nåväl, nu är det inte färdig-sajnat än. Det blev förvisso inte en Harry Bunn den här gången men en eller två lånespelare lär snart dyka upp. Halleluja. I övrigt tycker jag så här om de vi har lyckats få hit:

Det vi såg av Jordan Spence förra säsongen tycker jag är tillräckligt för att vi ska kunna kategorisera honom som duglig högerback. Absolut ett bättre alternativ än Chambers på den positionen och noll transferkostnad gör att det känns som en helt ok värvning.

Dominic Iorfa är en annan typ av högerback än Spence. Ser starkare ut, mer kraftfull och lär vara snabb. Dessutom kan han rycka in centralt i fyrbackslinjen om det skulle krisa där. Men jag har inte sett honom in action och vet naturligtvis inte hur bra han egentligen är eller vilken utvecklingspotential han har. Han är ju här för Wolves inte ansåg att han höll måttet och han är inte ”vår” spelare.

Sommarens stora prestigevärvning (Ipswich Towns, alltså) måste vara köpet av Emyr Huws. Viktigt på många plan att vi kunde knyta honom till oss. Skadefri är han en självklar nyckelspelare på mitten. Och förhoppningsvis då i par med ett annat nyförvärv; Tom Adeyemi. Gillar det jag har sett sedan tidigare av tvåvägsspelaren Adeyemi och det gläder mig att han valde oss istället för en ”annan” klubb som tydligen också var ute efter honom.

Om pojkspolingen Celina tror jag inte så mycket. Han kan vara en enastående talang, spelinnovativ och irrationell, men magkänslan säger att han efter en stark och kaxig inledning, inte kommer att underordna sig MM:s spelsystem. Spelglädjen försvinner så sakteliga, han hamnar på bänken och gör sig slutligen ovän med MM och hela tränarstaben.

Joe Garner som ny anfallare. Jovars, det kan funka. Han har ju dunkat in en hel del mål under försäsongen, men jag hade nog förväntat mig en helt annan anfallstyp och köpet känns faktiskt lite förhastat. Det känns lite som om man i kölvattnet av de tidigare misslyckade försöken med att få hit Jordan Hugill och Danny Ward nu drabbats av panik och köpt en anfallare mest för att han är…. just en anfallare. Om ni förstår.
Så vad har vi då? Två spelare som faktiskt var här under våren, två spelare som faktiskt inte är våra egna, en före detta Cardiff-flopp samt en högst ordinär Championship-anfallare med fel spelarattribut.

Dan: Kul att vi kunde knyta Huws till oss. Hoppas bara att han fortsätter att leverera och inte är nöjd och mätt nu. Hans mittfältskollega Adeyemi kan jag inte tillräckligt mycket om, och känns väl inte som en egentlig förstärkning mot det vi redan har. Vad det gäller Celina är det alltid intressant att Mick satsar på yttermittfältare fast han inte verkar förstå hur de ska agera. Vi får se om han blir en Cameron Stewart eller en Ryan Fraser, och vi hoppas givetvis på det sistnämnda även om han som lån aldrig kommer att bli aktuell för oss på riktigt. Iorfa känns som en ren back up, och jag hoppas att han inte står i vägen för våra egna spelare. Jag var inte direkt överlycklig när vi sajnade Garner, men om man ser på träningsmatcherna verkar han i alla fall veta var målet finns. Frågan är bara vem som ska förse honom med de rätta bollarna?

På det stora hela taget känns det väl inte riktigt som några fantastiska förstärkningar utan mer av det vi redan har, tyvärr.

Erik: Visst är det förstärkningar, men kanske inte nödvändigtvis i form av bättre spelare. De bästa av förra säsongens lånespelare, Spence och Huws har vi fått behålla. Så ingen förbättring på planen jämfört med förra året, men alternativet, att inte knyta upp dem, hade varit sämre. Och så Tom Adeyemi på lån som komplement till Huws? I brist på formstark Bishop eller Hyam, visst visst. Skuse lär väl spela varje match.

Beslutet att i form av låneavtal byta ut Josh Emmanuel mot Dominic Iorfa vetti tusan, jag tolkar det som att Emmanuel är på väg bort från klubben? Gillade honom, trots några riktiga stinkers emellanåt. Iorfa har möjligen bättre potential.

Anfallsmässigt då? Kieffer Moore var tydligen inte tillräckligt bra för Championshipspel, så han lånade vi också ut. Joe Garner får vi väl se som en spännande värvning, och han har ju visat under försäsongen att han kan göra mål. Och Celina ska alltså göra Tom Lawrence jobb, i form av spännande kreativ spelare som alla på Portman Road inser att vi aldrig skulle ha råd med själva. Danny Rowe kan spela en större roll denna säsong. Det faktum att nummer 9 har lämnats oanvänd i nummerserien vittnar dock om att vi inte är klara med värvningarna där.

Summa summarum så känns truppen fortfarande oerhört tunn, kvalitetsmässigt ungefär som förra säsongen, och det vi har att hoppas på är ett rejält genombrott i startelvan från någon av våra lovande ungdomar, t.ex. Dozzell, Nydam eller Downes. Jag har dock svårt att se hur Mick ska peta så många mer erfarna innermittfältare för att göra plats för våra kids. Det blir nog några inhopp i vanlig ordning.


Vad är din känsla inför säsongen? Är vi fågel, fisk eller mittemellan? Kommer publiken att ta sig till Portman Road? Känns det lika hopplöst som i våras eller ser du några ljusglimtar? Får MM sitta kvar om vi hamnar i botten från början? Blir det en pina att följa detta via iFollow eller kommer vi jubla såväl över den tekniska lösningen på sändningarna som spelet på skärmen?

Erik: Jag tycker det känns exakt som när förra säsongen slutade. Nu har jag inte ens sett highlights från försäsongsmatcherna men det lät som att vi försökte spela boll igen? Sånt gillar man ju. Dock vet vi ju sedan tidigare att ett skitresultat som Charltonmatchen nu senast kan innebära att Mick snabbt drar öronen åt sig och försöker vinna alla matcher med 0-0.

Flera tidningar har med oss på listan som tänkbara för nedflyttning. Säger inte emot, men jag tror att vi kommer att harva runt i mitten av tabellen. Vi har inga superstjärnor men genomsnittsspelaren är ändå på helt OK Championshipnivå.

Klubben verkar satsa mer och mer på att involvera fansen, och det borde åtminstone kunna hindra dem från att fortsätta lämna i så stora skaror. Men jag tror tyvärr det kommer att ta tid innan massorna tar sig tillbaka. För att det ska hända behövs en riktigt positiv känsla och löfte om mer. En succévärvning, några oväntade storvinster, en riktig cup run eller en ny manager. Och av dessa fyra är nog ny manager det mest troliga, dock inte så värst troligt det heller.

Dan: Känslan är lite densamma som i slutet av förra säsongen. Inte mycket nytt där, och vi kommer troligen att få kämpa rätt krampaktigt även den här säsongen. Mer fisk än fågel, om man säger så. Publiken verkade ju vara på väg efter den inledande försäsongen, då en del hopp tändes, men efter svagt resultat mot Gillingham och katastrofen mot Charlton, verkar fansen ha vänt sig bort igen. Räkna med ganska lite publik, och ännu mindre om resultaten i början går oss emot.

Jag hoppas att Evans redan nu har tentaklerna ute efter en eventuell ersättare till Mick. För om det fortsätter som förra säsongen slutar, så bör det ske nåt på den fronten ganska omgående, om vi inte ska riskera att utkämpa en bottenstrid hela säsongen.

Utifrån ett fotbollsperspektiv är jag tämligen säker på att vi får lida nåt oerhört på grund av iFollow. Som sällan förr kommer vi att få se vårt lag blottas och kämpa, och slarva bort poäng på poäng. Åtminstone om tekniken funkar, vilket vi väl får se...

Pelle: Skulle vi vara ett topp-6 lag? Jo tjena, säger jag. Än en gång står vi inför en ligastart med ett ofärdigt och rätt så mediokert lag. Man kan inte göra det hur många gånger som helst utan att det straffar sig.
Missförstå mig rätt; det är inte så att årets upplaga av ITFC skulle vara sämre än de senaste upplagorna, tvärtom det kan t.o.m. vara så att vi som lag är lite bättre nu än under föregående säsong. Det jag menar är att utvecklingen (delvis driven av pengar) sprungit ifrån oss sedan länge. Kvalitén på ligan har höjts rejält och merparten av våra ligakombattanter är bättre rustade för att kunna konkurrera under dessa nya förutsättningar.

Jag tror att vi nu nått vägs ände. Den här säsongen åker vi ut….live via iFollow. Och MM lämnar vid jul…….


1-6 mot Charlton förra helgen. Gör det dig orolig eller tror du det har mindre betydelse för hur starten i ligan kommer gå?

Dan: Det otroliga resultatet gör mig väldigt orolig, samtidigt som jag kan känna att det inte behöver spela någon som helst roll. Genrep och premiär är liksom två helt olika saker. Men 1–6 mot ett lag i League 1? Det är inget mindre än en katastrof som egentligen inte kan ske. Likväl skedde det, och det finns knappast nåt positivt att hämta i det – förutom en del revanschlusta, men frågan är om det räcker? Fast ännu viktigare är kanske att vi trots allt har en på pappret lite lättare inledning av säsongen; kanske kan det ge oss lite gratispoäng och ett restaurerat självförtroende?

Erik: Klart jag blir orolig, både för stämningen i truppen och för hur Mick kommer att reagera taktiskt på ett sådant resultat. Hoppas att de kan skaka det av sig snabbt. Jag sitter klistrad vid iFollow, COYB!

Pelle: Jag är en ängslig pojke och det är klart som fan att jag är orolig. Det här drabbar liksom ett lag (och supportrar) som sedan tidigare måste ha sämst självkänsla i hela Championship. Genomklappningen kan självklart sätta griller i huvudet på spelarna. Men det kan också få motsatt effekt, typ; nu-jävlar-tar-vi-oss-i-kragen-och-skärper-oss. Jag väljer att tro på det senare. Det blir så mycket roligare då.

 

2017
30
Jul

AKTUELLT

Tipstävlingen igång

Publicerad 11:54 av Tipskommittén

Då var spelschema och spelartrupp uppdaterade inför den nya säsongen, kör igång och tippa och tveka inte att säga till direkt om ni hittar några felaktigheter.

Förra säsongen lämnade ni in totalt 2 676 tips i tävlingen, varav Lennart Lubner lämnade in flest rätt och fick en signerad matchtröja. Bra där Lennart! Blir det du nästa år?

Som vanligt kommer vi att köra en eller ett par deltävlingar längs vägen, men som alla erfarna tipstävlare vet är det maratontippandet som ger utdelning så se till att vara på tårna redan nu.

Lycka till och COYB!

2017
17
Jul

AKTUELLT

Medlemskap ITFC Sweden 2017/18

Publicerad 16:20 av Nigge

Nu börjar ny säsong närma sig och det betyder givetvis att det är hög tid att förnya medlemskapet i ITFC Sweden! Precis som de föregående nio säsongerna kommer medlemsavgiften i ITFC Swedens tionde säsong vara oförändrad, dvs 100 kr för vuxna och 50 kr för barn och ungdomar (under 15 år). Följande ingår:

 

 

* Medlemspaket med medlemskort och 2017/18 års medlemspin (skickas ut under hösten)

* Deltagande i tipstävlingen med lika finfina priser som föregående säsong

* Möjlighet att följa med på den årliga gemensamma resan till Ipswich

* Inloggning till medlemssidor på hemsidan

* Inbjudan till samlingar i samband med tv-matcher etc

* Delaktighet i sponsring av ungdomsakademin

 

Som synes är det rejäl valuta för pengarna! För att bli medlem säsongen 2017/18, betala in medlemsavgift och ange medlemsnummer på betalningen. Om du är ny medlem, ange även namn och adress samt e-mailadress. Betala via Swish till ITFC Sweden på 123 050 23 02, till pg nr 46 73 05-9 eller bg nr 282-7798.

 

2017
15
Apr

AKTUELLT

RESEBERÄTTELSE ITFC SWEDENS MEDLEMSRESA 2017 - DEL 3

Publicerad 14:47 av Nigge

Det blev ett litet tidsglapp mellan del 2 och del 3, främst beroende på sjuklig författare. Här kommer hur som helst de avslutande dagarna på medlemsresan ur mitt perspektiv. Håll tillgodo och Glad Påsk!

Bra att veta när man åker tåg i UK

Han var trevlig, säger de. Väldigt trevlig till och med. Det var väl själva fan att man premierar att ta höger i receptionen och åka hiss istället för att vika vänster och få sig en pratstund med den danske vänsterbacken. Han trivs tydligen ypperligt med att spela i Ipswich Town, har tips på en taxi driver som tar en Stansted tur och retur för en modest summa pund samt kan intyga att alla spelare står bakom Big Mick hela vägen. Kul för dem som fick sig en pratstund, särskilt för Hasse och Kevin. Far och son är själaglada (särskilt Kevin som ler sig igenom hela frukosten och inte helt osannolikt fortfarande ler) för pratstund och fotosession med Knudsen. Härligt att se glädjen. Som tur är har vi ju träffat på en och annan spelare under åren och resorna, så det är inte svårt att relatera precis. Vi vinkar adjö till de som lämnar Ipswich med 9.43 och 10.43-tågen plus övriga som tar buss och taxi medan en del återses på tisdag för matchen mot Wigan. Själva tar vi god tid på oss vid frukost då våra biljetter gäller för tåget 11.43 mot huvudstaden, givetvis med en del av sträckan bussledes. Det är ju söndag, den stora construction work-dagen på järnvägen.

 Vi har London på schemat i två dygn och sämre kan man ju ha det. En lastminute.com-bokning av hotellet har gett för handen att vi bor på ett av hotellen i direkt anslutning till Stamford Bridge. Så olämpligt, tänker kanske vän av Ipswichordning. Äsch, säger vi. Bra läge för diverse planerade utflykter, därav hotellsökningen i området runt Chelsea/Knightsbridge/Kensington. Tanken är att vistelsen i London blir fri från fotbollsmatcher och mer inriktad på att softa på puben, kolla nåt schysst museum, en biofilm och allt vad som nu kan tänkas i den riktningen. Som bekant går det dock inte alltid som tänkt sig. Söndagen går dock enligt plan och till och med resan med buss från Witham till Newbury Park för vidare färd till Liverpool Street är angenäm. Visst, nästan dubbelt så lång restid mot den vanliga dryga timmen på tåget, men har man ingen brådska så funkar det alldeles utmärkt att köra en tåg/buss/t-bana-sträckning. Framme på slutdestinationen har vi stämt träff med Dave (även vida känd som King Dave) och Linda under tavlan med avgångstiderna. De må vara 20+ år äldre än oss själva men de ser banne mig lika pigga ut som någonsin. Har man någon gång gått på puben i Daves sällskap vet man att ingen slår honom på fingrarna när det gäller att plocka fram en pub med den bästa alen. Hans mångåriga medlemskap i CAMRA är inte bara for show, han har järnkoll på vettiga etablissemang och kvalitén på deras utbud. I tillägg till detta har han på något märkligt sätt inpräntat vilka tidigare ställen han tagit med en till och skjuter in att ”Hit har jag inte tagit med er tidigare” alternativt ”Här var ni ju med före matchen mot Watford, kan det ha varit 04?”. Ja, det kan det ha varit. Karln är ett unikum.

Idag hamnar vi på Williams Ale & Cider House på Artillery Lane, en liten sidogata ett stenkast eller två från stationspuben Hamilton Hall. Vad vi inte uppmärksammat är att idag är dagen för den årliga roddtävlingen mellan Oxford och Cambridge, men inne i Williams ale- och ciderhus har man inga skärmar för varken rodd eller fotboll. Vi får nästan hela stället för oss själva, det är bara några få till där inne. Utmärkt. Lunch, catching up, ett par ale. Deras Tony trivs fortfarande i Stockholm och bor kvar där, våra barn frodas och mår fint, Linda rycker in som tentavakt när den tiden på året kommer och Dave sysselsätter sig några timmar i veckan med sina trafikundersökningar. Vad gör det att man senast sågs för ett år sen, det känns ju som igår.

Till och med sämre utsikt än Wark brukar ha!

Söndagen fortsätter i avslappnad stil med room service och förundran över att varje gång man tittar ut genom hotellfönstret så får man stå ut med att se Diego Costas nuna. Uppoffringar man får stå ut med, rummet i övrigt är ändå helt ok.

Måndagen är tänkt att ägnas åt tidigare nämnda strosande, museumbesök, ett biobesök och någon trevlig restaurang, men som också nämnts tidigare så blir det inte alltid som tänkt sig. Efter frukost på Pret a Manger och en sväng på Sainsburys vid Fulham Broadway-stationen känner sig Fru Nygårds en smula unwell och jag får sköta strosandet på egen hand. Innan jag lämnar hotellet kollar jag en back up till kvällen om så skulle behövas. Non league-magasinet jag köpte på Sainsburys förser mig med en alldeles utmärkt plan B om nu bio och mat skulle brinna inne. Ryman League Premier har faktiskt en match till kvällen och som om det vore förutbestämt är det Kingstonian FC som har hemmamatch på Kingsmeadow, arenan som är en ground share med AFC Wimbledon. Strosandet resulterar i en kort t-banefärd till Notting Hill Gate för att kolla ett par skivaffärer samt blir det en svamprisotto till lunch som sköljs ner av en Adnams Ghostship. Jag är inte så dum på att hitta respektabla pubar utan Daves sällskap heller. Det otroliga i kråksången är att jag lyckas med konststycket att lämna båda skivaffärerna utan en enda vinylskiva i min ägo. Vuxet.

Tillbaka på hotellet konstaterar vi att plan A inte är aktuell och att min fru absolut tycker att jag ska passa på att se Kingstonian ta emot Burgess Hill Town kl 19.45. Hon är bra min fru. Travel plannern i mobilen tycker att det är ett bra koncept att ge sig av vid 18.30-tiden och styra näsan mot Wimbledon i första etappen. Sagt och gjort, jag vinkar adjö till Fru Nygårds och Diego Costa. Sanningen att säga börjar det bli irriterande att han liksom har blivit en del av sällskapet. Three is a crowd, Diego. Från Wimbledon är det tåg som gäller och som brukligt är i de här trakterna med omnejd och tid på dagen är tågen överlassade med folk som ska hem från jobbet. Tur då att det bara är några minuters färd till Norbitons station som ska ligga närmast Kingsmeadow. En inte oansenlig mängd med folk kliver av här och jag har redan scannat klientelet i vagnen och till min stora glädje finns där en kort, rundlagd yngre herre med rödvitrandig fotbollströja och ditofärgad halsduk som jag tänker ta rygg på. Har jag tur går han raka vägen till arenan. Har jag tur kan han också gå till en pub. Har jag otur håller han på ett helt annat lag och jag hamnar helt fel. Enligt tidigare efterforskningar ska det dock bara vara en dryg halvkilometer att gå, eller som de säger i det här landet: It´s a five minute walk.

Clive, sänker du kranen nästa gång du kommer?

Det visar sig vara en bra rygg att följa. Tolv minuter (fem minuter med engelska mått mätt) senare är vi framme vid Kingsmeadow och det är en knapp kvart kvar till avspark. Jag har glömt hur charmigt det är att gå på de här tillställningarna, det riktiga England. Kören som predikar om att man ska supporta sitt lokala gäng kan hitta sina föredömen på Kingsmeadow ikväll. Gubben i keps som sätter sig på raden framför mig är förvånad över att se så många samlade bakom mål. Gubbarna på raden ovanför mig är förvånade över att se gubben i keps på plats, det var längesen, säger de. Jo, jag har kommit ut nu, flinar han och får sedan fylla i att det inte var riktigt så han menade, men de fattar va? De fattar. Och skrattar. Några rader ner sitter ett annat original i långt grått hår, t-shirt och fiskarväst. Det är ju ändå plusgrader. Nere närmast planen kommer en pappa och hans son hand i hand, sonen i matchmundering. Det är vackert. Bakom mål sluter 60-70 Kingstoniansupportrar upp i kvällens första ramsa när de båda lagen går in på planen. Bortalagets målvakt står framför dem hela första halvlek och får höra ett och annat om hur usel han är. Själv sitter jag på långsidan och njuter av kommentarerna runt omkring mig medan jag väntar på att kön till hamburgervagnen ska bli lite kortare. De har kört in en klassisk burgarhusvagn i ena hörnet utanför toaletterna. Perfekt placering. Kvinnan som står i den får jobba stenhårt under kvällen för att stilla hunger och törst hos de 349 betalande åskådarna. I väntan på köns förkortning bläddrar jag i matchprogrammet (£2) och inser att det är en väldigt viktig match då Kingstonian FC ligger minst sagt pyrt till i tabellen. En vinst ikväll skulle göra att man kommer upp på samma poäng som motståndaren och på målskillnad klättra över nedflyttningsstrecket. Rafflande indeed.

Fotboll på riktigt

Halvvägs in i första halvlek verkar de flesta ha fått sig en olevande bit av en ko mellan två brödhalvor till livs och jag förser mig själv med en bacon cheeseburger och en kopp med varmt innehåll. Det är förvisso plusgrader men mannen i t-shirt har en helt annan termostat än yours truly och lite varm dryck i strupen är precis vad som behövs. Vad gäller fotbollen som utspelar sig på gräsmattan spelar hemmalaget fint i första halvlek och har en handfull riktigt bra chanser utan att kunna utnyttja någon av dem. Mållöst i halvtid och jag rör mig mot kortsidan för att se andra halvlek därifrån. Till min besvikelse har den stora (här får man tänka lite relativt, så att säga) ansamlingen Kingstonianfans också gjort en rockad och lämnat ståplatsläktaren bakom mål för ståplatsläktaren längs ena sidan för att komma närmare målvakten i Burgess Hill Town, högst sannolikt tack vare den fina relationen de byggt upp i första halvlek. Det visar sig att de gör alldeles rätt i att hänga på den sidan (kortsidan bakom målvakten är inte öppen) under matchens andra halva då Kingstonian, trots sämre spel än i första, pangar in två baljor bakom keepern i bortalaget. Ramsorna fortsätter med oförminskad styrka under hela matchen och variationen är berömvärd. Tänk att en publik på 349 själar kan skapa en atmosfär som vida överträffar en 15 000-hövdad dito. Jag älskar riktig fotboll. Den har en förmåga att påminna en om varför man fortfarande bryr sig om den här sporten.

Vägen hem går nästan lika bra i Londonkvällens sydvästra delar, en liten disruption på den gröna linjen mellan Wimbledon och Earls Court försenar hemkomsten med en kvart eller så. Inte gör det mig något, men en Kingstoniansupporter med större krav på det allmänna transportsystemet ser det som personlig kränkning att 15 minuter av hans liv förslösas på det här sättet. Skönt att vara lantis i stan ibland.

 

Skrytbygge på väg till Ipswich

Tisdagens äventyr blir att ta sig tillbaka till Ipswich för den oerhört viktiga matchen mot Wigan. Vi startar med frukost på Wetherspoon-puben vid Fulham Broadway där Fru Nygårds vid beställningen får en gubbe på halsen som tycker det är en bra idé att försöka chatta upp henne med hennes man vid ett bord fem meter bort. Är hon ens säker på att det är hennes man som sitter där, är det inte hennes bror? Jag har full förståelse för att han blir förtjust, men har man inga glosor i vokabulären som är synonyma med finess, takt eller gott uppförande är det oftast en bättre idé att knipa igen. Rutten är den reverserade från i söndags med undantag från bussfärden mellan Newbury Park och Witham, idag är det raka spåret (pun intended) till Ipswich.

Som en del i en slags kampanj att ITFC Sweden-medlemmar framledes i större utsträckning ska bo på etablissemanget som stavas Penta Hotel har jag varit i kontakt med hotellchef Juan Matas (for realz!) några veckor innan avfärd. Det är han som via forumet på itfcsweden.com har tagit initiativ och vill bjucka kvarvarande svenska supportrar på en bira och tilltugg på hotellet innan vi möter upp inne i stan. Av den anledningen har jag och Fru Nygårds också bokat in oss på hotellet för natten, dock utan någon större rabatt. Vill han smöra kunde han ju ha gått all in med smörpaketet, tänker jag. Hur som helst så ligger det väldigt händigt till från järnvägsstationen samt bara några minuters promenad från Portman Road. Tåget rullar in på stationen 14.43 och vi har bestämt träff till kl 16.00 vilket ger oss gott om tid att checka in och kolla in rummet. Vi har inte bott här sedan det var i Ramada Encores kedja och uppfräschningen är påtaglig. Tjusigt ställe. Jag går ner till receptionen och träffar herr Matas som visar sig vara en trevlig prick uppvuxen på Gran Canaria med den något tvivelaktiga supportertillhörigheten Real Madrid. De ska nog kunna göra ett bra pris om vi gör en gruppbokning, varför inte till nästa medlemsresa när ITFC Sweden som officiell supporterklubb fyller 10 år? Kan bli nåt. När övriga ansluter plockas det fram öl i ishink och snittar i överflöd. Bra smörat ändå och när Fru Nygårds ansluter visar det sig att det landat lite smörjning på rummet också i form av en liten flaska prosecco, en bärsa och östra Englands största pretzels. Två av tre är inte så illa pinkat ändå, herr Matas, och ett synnerligen unikt inslag på en medlemsresa.

Som traditionen bjuder samlas vi på Mannings på matchdag varpå gänget via den svarta hästen tar plats på sektion P igen. Vi har inte riktigt hunnit med detaljen med middag och istället för att jag ska sätta i mig ännu en husvagnsstekt burgare gör vi ett kvickt besök på Mizu, vägg i vägg med Mannings. Här har vi ju varit förr, vanedjuren. Fru Nygårds vilar sig sedan i form för att kunna vara med på matchen medan jag knallar ner till Black Horse och har förmånen att stråla samman med den glade och trevlige Ole Bernt igen, den norska supporterklubbens ordförande, ni vet. Fler ansluter och vi dryftar bland annat norsk black metal och således även kyrkobränder. ”Burning down churches” som Ole Bernt något för entusiastiskt ropar ut och får en del märkliga blickar varpå han får förklara kontexten så att inga locals för får sig att ringa Farbror Blå. Som vanligt går tiden alldeles för fort och det är dags att ta en five minute walk till arenan och möta upp och samla in tipstävlingslapparna. Idag är det inte lika fancy prisbord som i lördags men en ITFC Sweden-halsduk i en i Planet Blue inhandlad ryggsäck är ändå inte fy skam. Jag drygade för övrigt samtidigt ut mitt utgiftskonto med inhandlande av en grön målvaktströja och målvaktshandskar. Det kanske är bäst att mörka vem det är till, vi kan väl nöja oss med att konstatera att han behöver träningen och att attiraljerna därför kan komma väl till pass.

Segeröl på St Judes

Fru Nygårds sluter upp och jag är glad att hon är med ikväll, inget roligt när man blir krasslig på resande fot. Det är också kul att äntligen få träffa Bollnäs-Jannes Kicki som också har varit risig sedan ankomsten till Ipswich. ”Där ser ni, hon finns”, utbrister Janne som om vi någonsin tvivlat på det (ja, kanske lite då). Hon och Fru Nygårds bidrar högst sannolikt genom sin blotta närvaro till att Ipswich lyckas väl den här kvällen. Wigan ser uddlöst ut och i tillägg till denna inte så tilltalande egenskap har man också det synnerligen dåliga omdömet att vid tre tillfällen mer eller mindre ge bort bollen i väldigt ofördelaktiga situationer för Ipswich att storma fram och göra tre mål. Ikväll rullar inga ramsor bland de 14 661 i publiken om att Marcus Evans kan stoppa upp föremål av olika storlek i ändalykten eller att han ska lämna tillbaka det han har stulit. Det känns om att alla är lättade mer än glada över att vinsten nu sett till att vi bör kunna klara oss undan att hamna på fel sida av det hotande nedflyttningsstrecket. Före och under matchen har det snackats om att det efter slutsignal ska bli någon form av protest men om några iscensatte en gemensam missnöjesyttring får de nog gå en kurs i ämnet för protester lyser med sin frånvaro. Tack och lov. Kanske var det så att glesheten på läktarna gjorde att det inte syntes? Visserligen basunerades ut att det var 14 661 på plats, men då har man sannolikt räknat med alla säsongskortsinnehavare som inte var där. Mer rimligt antal närvarande torde vara mellan 12 och 13 000. Unikt dåligt. Desto bättre att vi firar vinsten på St Judes med en ale, jag, Wark, Magnus, Dan (tillika tipstävlingsvinnare) och Ken. Jag säger hej då till gänget och vandrar ner för Portman Road, förbi arenan, över bron och in på hotellet.

Tyvärr kommer vi nog minnas de usla publiksiffrorna när vi tänker tillbaka på medlemsresan 2017. Om nu inte närvaron kommer bli ännu sämre 2018. Men då kanske vi ändå minns tävlingen med straffsparksfilmen på The Dove som norska Eva vann. Eller så drar vi oss till minnes hur usel servicen var på Isaacs när vi hade gemensam middag. Var och en kan förstås minnas olika saker, som Jonas Knudsen som förgyllde Kevins resa (jag tror han ler fortfarande, två veckor senare), Magnus som tog hem tipstävlingen och den signerade tröjan (jag tror han också ler, två veckor senare), Kicki som till slut fick se Ipswich och vi fick se henne (hon kanske inte ler lika mycket som Kevin och Magnus dock) och kanske någon som fick en ny Ipswichkompis. Annars får vi helt enkelt minnas den som medlemsresan som var året innan den episka 10:e medlemsresan. Så kan vi göra. Väl mött nästa säsong igen!

 

2017
10
Apr

AKTUELLT

RESEBERÄTTELSE ITFC SWEDENS MEDLEMSRESA 2017 - DEL 2

Publicerad 18:31 av Nigge

LÖRDAG 1 APRIL 2017

Är klockan redan 10?

Andelen skandinaver vid frukosten är imponerande hög. Gissningsvis är andelen bakrusiga av andelen skandinaver minst lika stor om man ska döma av en del inte så imponerande uppsyner. Själv mår jag förträffligt till följd av gårdagskvällens begränsade intag av alkohol och den uteblivna låsningen och släckningen av puben. Vuxet. Och unikt. Kan det vara denna inte helt oväsentliga detalj som gör att 2017 års medlemsresa går att urskilja från övriga resor när ålderdomen kommer? Inte är det då frukosten, för den spisas i vanlig ordning enligt Full English morgonmatsformulär 1 A. Mätt i magen väntar nu en späckad matchdag och trots hyggligt tidig uppstigning blir det stressigt värre för att få ihop alla bitar. Det är förstås givet att höra sig för med de frukosterande skandinaverna, såväl bakfulla som icke träkepaförsedda, vad man tror om dagens fight för att få ihop en lördagspanel live and direct från Ipswich. När jag sitter i lobbyn och nästan fått ihop det hela dyker Fru Nygårds upp och undrar om jag har koll på klockan. Det enkla svaret är nej. Uret visar hur som helst tio och för att hinna med besök på Planet Blue, duscha och hela den biten innan samling på The Plough 11.30 är det bara att posta på hemsidan och knalla iväg för helgens shopping.

£246. Man är ju helt jävla dum i huvudet, men skönt att shoppingen är klar.

Till skillnad från undertecknad är norrmännen ena slipade rackare, särskilt säsongskortsinnehavare Geir. Det är nämligen han som har snickrat ihop den quiz som ska avhandlas i pubmiljö innan klockan ens slagit lunch. Någon minut före utsatt starttid sticker jag in huvudet i bakre rummet på plogen och möts av ett rum fullt av norrmän med sina näsor i ett A4 späckat med ITFC-relaterade frågor. Så går det när man spelar på marginalen och har med frågesportstörstande norrmän att göra. Dock går det alldeles utmärkt att hoppa in trots den sena ankomsten men jag går in som sidekick till Ole Bernt, den norska supporterklubbens ordförande. Några minuter efter mig dyker också Kassör Hedensjö upp och plötsligt är vi tre som samarbetar och simultant kliar oss i huvudet över de kluriga frågorna. Vi lämnar Ole Bernt till sitt öde och meddelar att han får ta all kredd om vi vinner, vilket rimligtvis bör betyda att han också tar skiten om vi har halkat helt fel i svarsfälten. Quizzen i all ära men vi har ju våra egna medlemmar att tänka på och inte minst medlemsresans stora tipstävling. Resultat, Ipswichs första målskytt och publiksiffra som utslagsfråga. Vinnaren kammar hem en matchtröja signerad av spelarna. Eftersom förra säsongens vinnare Roffe inte kunde komma loss från jobbet har vi inte regerande mästaren med och vissa elaka tungor vid min sida (han kassören, ni vet) hävdar att det är lika bra. Man ska ju inte profitera på att tippa mot sitt eget favoritlag och det kan jag ju inte annat än hålla med om även om jag gärna haft sällskap av Roffe på resan pga omänskligt trevlig figur.

Gott om trevligt folk!

Som tur är finns gott om trevligt folk att tillgå även i Roffes frånvaro och de flesta med skandinavisk bakgrund som befinner sig i Ipswich sluter upp på Mannings. Vädret visar sig från en av sina vackraste sidor och efter en kort stund flyttar vi ut på bakgården med våra ölglas och tipslappar. Några intar lunch redan här, men om en matchdag en lördag ska ackompanjeras av någon som helst autenticitet i födoämnessegmentet så är det givetvis husvagnsstekt burgare utanför arenan som gäller. Chansen att inmundiga en dylik tingest utan att kladda ner sig själv är cirka noll. Ungefär som att äta munk utan att få socker runt munnen. Innan vi sätter tänderna i den arenanärstekta burgaren hinner vi givetvis tillbringa en stund på The Black Horse, som sig bör. Både Mannings och den svarta hästen följer tidigare års rörelsemönster till punkt och pricka, men med en väsentlig befolkningsskillnad. Inne på den senare puben är det närapå folktomt. Så tomt på folk att det är uppseendeväckande tomt på folk. Hade det inte varit för oss svenskar och vårt grannfolk från Norge hade etablissemanget sannolikt varit berättigat till glespubsstöd. Här brukar annars vara lika tätt med folk som fingrar på en normal sexfingrig hand från granncountyt. Det bådar inte gott för dagens publiksiffra och jag plitar ner strax under 15 000 på min tipslapp. Det vore unikt uselt så en del av mig hoppas att jag tippat alldeles för lågt.

Runt arenan ser det mesta ut, hörs och luktar som vanligt med hamburgeros och halsduksförsäljare. Lite mer plats att röra sig på dock och inte lika mycket liv och rörelse som brukligt, men inte gör det oss något. Vi är ju här och stöttar vårt gäng oavsett hur många andra som gör det och hur illa laget än spelar, bara vi får vår sönderstekta frisbee till hamburgerkött. Mätt i magen och med biljetten i högsta hugg passerar vi vändkorsen och hittar stamplatserna på sektion P på gamla Britannia Stand. Att den läktaren sedan några år tillbaka heter East of England Co-operative Stand är det förstås ingen vettig människa som anammat. Falcon Alkoholfri Arena, släng dig i väggen.

Släng er i väggen

Några andra som skulle kunna slänga sig i väggen ett par gånger är de här lirarna i blått och vitt som rör sig i till synes slumpmässiga mönster på gräsmattan medan motståndarna gör sitt bästa för att framstå som ännu sämre på att följa någon slags spelplan. Birminghams tränare Gianfranco Zola ska trots detta sedermera hävda att man kontrollerade matchen när Ipswich kvitterade i andra halvleken. Jo, det blev faktiskt mål. Två stycken för att vara mer exakt. Det första råkade vara offside, men det var det ingen i domarteamet som tyckte var värt att notera, än mindre blåsa för. Värdelös start på andra halvlek då det bara tickat fyra minuter vid tidpunkten för spräckandet av Barts nolla. Härifrån och in i kaklet kan man kanske förstå Zolas uttalande då det huffas och puffas utan att det händer särskilt mycket. Det mesta som händer är att ett mer och mer missnöjt North Stand (inte själva läktaren utan de som befinner sig där, läktaren i sig för inget vidare väsen av sig) luftar sin frustration och det börjar rulla ramsor om att Marcus Evans kan ta sig där bak och dra så långt bort från Suffolk som någonsin möjligt samt den något mer elokventa sången med innebörden att han mördar klubben i våra hjärtan. Volymen i dessa uttrycksfulla läktarsånger överträffas endast av den något mer simpla sången om att vi vill ha vårt Ipswich tillbaka. Av sånginsatsen att döma verkar det således inte bättre än att han har stulit ITFC och frågan är om han vill lämna tillbaka stöldgodset. Tveksamt om någon vill överta skeppet med de månghundrade miljonerna i skuld till herr Evans själv. Tack och lov avbryts hitkavalkaden temporärt med tjugotalet minuter kvar av ett inlägg från Grant Ward som råkar gå rakt in i målvaktens bortre gavel. Jösses vad snyggt och inte meningen, men det skiter vi ett ganska stort stycke i. Måljubel är en stor orsak till att jag går på fotboll över huvud taget och då kanske vän av logik viftar ivrigt med handen och undrar om jag är född i en formsvacka eller bara är gammeldags blåst i hela huvudet. Kanske båda faktiskt.

Trio i ale

Resultatet håller sig trots att McGoldrick i slutminuten försöker nicka en Birminghamhörna i eget nättak bakom Bart, men alert som vår bollstoppare är så tippar han bollen över ribban. Summa summarum en tämligen medioker tillställning som jag utan internets hjälp att komma ihåg hade haft oerhörda problem att just komma ihåg. The power of förträngning. Dock har vi matchen i färskt minne när vi tar en kort vända till hotellet för att byta till anständig skjorta och jacka innan vi samlas i lobbyn och styr kosan mot Briarbank för en öl innan middagen på Isaacs. Vi provar en paddle med tre olika öl, samtliga från pubens eget lilla bryggeri. Mycket trevligt koncept och tillika gemytligt etablissemang på min ära. Den efterföljande middagen har alla förutsättningar att bli lika trevlig med marinan som fond, prisutdelning i tipstävlingen och födelsedagssång för årets jubilanter Kenth och Rickard, 70 och 50 år unga. Dessvärre visar sig servicenivån hålla ungefär samma klass som fotbollskunnandet tidigare under dagen och det blir totalt kaos som leder till servering under 45 minuters tid. Man kan säga att de som fick maten först hade hunnit äta upp med ganska god marginal innan de som fick maten sist hade fått sig ens en tugga till livs. Vi kommer inte hit några fler gånger för medlemsmiddag om man uttrycker sig som så.

En som tar med sig en bra upplevelse från middagen är Magnus som tippade så rackarnas ackurat att han prickade in både resultat och målskytt samt bara var ca 500 personer från att sätta även publiksiffran. Den vackra vita bortatröjan fullklottrad med autografer gör sig nog bra där hemma i Växjö kan man gissa. Han springer hem till hotellet med den så den inte ska få fötter under kvarvarande del av kvällen, vilket dessvärre får till följd att vi inte ser Magnus mer under lördagen. Vi ska gå till Lord Nelson i närheten men dånande blues och fullsmockad pub gör att vi tar en vända till på Briarbank. Magnus går tillbaka till Lord Nelson och trots att vi skickar två löpare över vägen vid två olika tillfällen lyckas vi inte träffa på honom. Så kan det gå. Vi traskar sedermera mot Novotel och jag vinkar av gänget och svänger höger i receptionen till hissen medan övriga går till vänster och träffar vår danske vänsterback Jonas Knudsen. Så kan det också gå. Har jag nämnt att jag är lite dum i huvudet ibland?

 

2017
8
Apr

AKTUELLT

RESEBERÄTTELSE ITFC SWEDENS MEDLEMSRESA 2017 - DEL 1

Publicerad 20:14 av Nigge

Medlemsresan 2017 är över och vi på ITFC Sweden skulle vilja rikta ett stort tack till alla som var med och gjorde resan fantastisk!

Idag blev det ingen lördagspanel men jag fick lite feeling på vägen hem från England och började krita ner en reseberättelse. Här kommer del 1.

 

Hur gör man för att skapa minnen från en medlemsresa som inte flyter ihop med tidigare säsongers sammankomster i Ipswich? En idé som är ganska dålig är att bli sjuk precis när man ska åka. En annan som hamnar högre upp på bra-skalan är att pricka in en match som sorterar in under kategorin minnesvärd. Men hur sorterar man ens ut vilket år just den matchen utspelade sig? Passar på att somna på tåget och vakna upp i Norwich? Förvisso lätt att komma ihåg men för den delen inte en särskild minnesvärd upplevelse om en får gissa. Själv nyttjar jag Excel, men inte ens ett prydligt uppställt spreadsheet synes möjliggöra en sortering av minnena i rätt ordning.

Alltså, det där excelbladet börjar med översta raden i ruta B5 hösten 1997 när Nottingham med Kevin Campbell i spetsen var så ofina att gästa Portman Road och roffa åt sig alla tre poängen. Medlemsresorna tar vid i ruta B87 med den första officiella turen våren 2009 när vi visade Norwich var skåpet skulle stå. Skåpet har dessvärre flyttat sig en smula åt fel håll sedan dess men så snart vi har städat bort det mesta av dammet bakom nämnda skåp så flyttar vi tillbaka det. Vad kommer jag ihåg från den resan? Att jag var usel som målvakt i supporterfotboll (jag hade ont i kroppen i en hel vecka efteråt), vi åt gemensam middag på Mizu, min kusin och hans fru var med i den 40 supportrar starka truppen och Gio dos Santos spelade i Ipswich. Det var tider det. Rent av särdeles minnesvärt. Men hur ska jag nu göra för att minnas 2017 års medlemsresa när jag någon gång under 2020-talet uppdaterar kalkylbladet med ännu en match, denna gång i ruta B197?

Det kanske största problemet att hålla isär resorna kan vara att de alla börjar på liknande vis.

Sträcka 1: Bil till Arlanda/Västerås/Skavsta. Senaste åren mest till Arlanda. Bekvämlighet före billigaste alternativ.

Sträcka 2: Flyg till Gatwick/Stansted/Heathrow/London City. Från att tidigare mest frekventerat Stansted får nu Gatwick mestadels stå för mottagandet på engelsk mark.

Sträcka 3: Thameslink/National Express/Heathrow Express/tunnelbana. Som en direkt följd av sträcka 2 blir det oftast Thameslink in till London Bridge följt av en kortare tur med tuben till Liverpool Street för lunch/törstsläckning på Hamilton Hall, den luftiga stationspuben.

Sträcka 4: Tåg till Ipswich. Såvida inte flyget burit av till Stansted är det den gamla hederliga järnhästen som gäller den dryga timmen tills man får sätta fötterna på Suffolkmark.

Ponera nu att sträcka 1-4 de senaste medlemsresorna plus några resor däremellan företagits enligt modellen Bil till Arlanda => Flyg till Gatwick => Thameslink och tub till Liverpool Street => Tåg till Ipswich så kan det vara en smula knepigt för en yngre medelålders hjärna att utföra sorteringen i rätt årsfack. Nu när detta har konstaterats med all önskvärd tydlighet vore det kanske på sin plats att försöka åkalla minnet av helgen.

Fru Nygårds anammar dessvärre den mindre bra minnesmetoden med att bli krasslig, men inte förrän lördagen infinner sig. På fredagen anländer vi Arlanda och en av barerna där vi till vår omedelbara förtjusning hittar Martin och hans kompis Pelle. Det är tredje kompisen på lika många försök nu för Martin att övertyga om Ipswichs förträfflighet. Tydligen ett tufft uppdrag för vår supportervän Martin då tidigare sällskap efter att ha följt med på medlemsresa därefter aldrig satt sin fot i Suffolk igen vad det verkar. Vi hyser dock viss tilltro att Pelle ska kunna upprepa bedriften att återvända till det vackra landskapet som hyser Ipswich som dess residensstad. Själva flygningen i sig flyter på som sig bör och väl på Gatwick sammanstrålar vi med Skåne-Dan för att åtnjuta de ekonomiska fördelarna med att åka tåg på gruppbiljett. Nu kanske man kan tro att den här lilla texten på något sätt är sponsrat av en tågaktör, men så är icke fallet. Thameslink från Gatwick in till stan är bara en särdeles smidig och prisvärd tur, särskilt om den utförs i grupp. När vi kliver in på Hamilton Hall sätter vi oss på övervåningen för dagens andra mål mat. Eftersom det bara var en dryg vecka sedan har jag fortfarande inristat i minnesbarken att en five-bean-chilli med ris hamnade framför mig. Utmärkt start på den kulinariska delen av resan. Som om det inte vore nog med trevligheter ansluter Kassör Hedensjö och fru Evelina samt familjen Nilsson. Vi är nästan ett helt elvamannalag redan på Liverpool Street. Kan bli bra det här.

En ytterligare omständighet som kan försvåra minnespusslandet är om man envisas med att inackordera sig på samma hotell gång efter gång. Vi bor givetvis på samma hotell som vi gjort de senaste resorna, Novotel. Här huserar även övervägande del av de ca 40 ITFC Sweden som är anmälda till medlemsresan. Trefvligt värre. Tåget håller sig till tidtabellens ankomsttid och en kort promenad i solskenet senare - efter att ha passerat den uppfräschade ankomsthallen på stationen – hämtar vi upp kortet till hotellrummet. Den tidigare nästintill fulltaliga elvan splittras då middagspreferenserna skiljer sig något. Några äter indiskt, andra klassiskt pubkäk medan undertecknad och Fru Nygårds hamnar på Mizu mitt i stan för diverse asiatiskt på menyn. Gott, snabbt och prisvärt. Om vi ätit här tidigare på några av de senaste tio resorna? Kan man säga. Hur ska vi nu bryta tidigare vanor för att få till en unik resa? Det visar sig att det ska vi inte alls göra eftersom vi nu ska styra kosan mot ITFC Swedens officiella favoritpub, The Dove.

Som den semi-kvicktänkte redan har listat ut så har vi hängt här en och annan fredagskväll på tidigare medlemsresor. Vi borde dock kunna särskilja detta tillfälle genom att minnas att landlord Ady per omgående förser oss med varsin ale på husets konto. Ibland är det bra att vara ihärdig och trampa på i gamla spår. En annan skojig pryl att knyta upp just den här resan på kan vara den som innebär att laptopen ska kopplas upp på storbild inne i tältdelen av puben. En företeelse som till skillnad från upphängning av ITFC Sweden-flaggan inte händer på varje medlemsresa. Det visar sig att det är lite synd att jag lyckats radera den korta tutorial-filmen om hur tävlingen ska gå till som vi ska ha lite senare. Nåja, själva tävlingsfilmen är åtminstone inte raderad. Win ändå.

Mid-table skulle kännas helt ok

Vi inväntar sent anländande svennar och norrmän innan tävlingen tar sin början. Landlord Ady har hjälpt till att förse oss med de rätta sladdarna för att hooka upp det tekniska varpå han tagit Landlady Karen under armen och stolpat iväg mot Portman Road för Ex-players Dinner vilket i sin tur innebär att vi får frifräsa inne i tältet. Att samtliga före detta spelare befinner sig på en posh middag på arenan innebär ytterligare ett avsteg från de senaste årens närvaro på fredagskvällen av före detta spelare som glatt och livligt berättat om sina karriärer. Vi får istället fokusera på vårt eget lilla arrangemang med kampen om merchandise från vår egen ITFC Sweden Shop (samt en påse Maltesers, sponsrad av Fru Nygårds). Den är lika enkel som löjligt rolig. Mästerproducenten A . Carlssons film med 10 straffar fördelade på lika många minuter går till som så att deltagarna ska gissa om respektive straffspark går i mål eller inte. Grönt kort upp i luften för nätrassel och rött kort för bränd elvameterskick. Den stora utmaningen för de tävlande ligger i att i sitt lätt berusade tillstånd hålla reda på antal rätta svar. Det visar sig vara en obefogad farhåga (eller så fintar de domaren duktigt) då ingen skojar till det och hävdar full pott eller ens nio rätta svar. På åtta rätta svar räcker dock något motvilligt en kvinna i tältets bakre region upp handen och kammar därmed hem förstaplatsen. Eva från Norge får välja mellan axelremsväska, halsduk, ölglasunderlägg, t-shirts och klubbmärken. Valet faller på t-shirten med tryck på ryggen från medlemsresan 2012. Därefter får de med sju och sex rätt också förse sig med priser ända tills det bara är påsen med Maltesers kvar. Fru Nygårds undrar stilla över folks prioriteter medan jag själv tycker det är helt i sin ordning.

För en gångs skull är The Nygårds inte med och släcker och låser puben utan lullar hemåt mot Novotel för en god natts sömn. Det är ju en dag imorgon också, lördag till och med. Men vi vet ju vad vi ska göra, same procedure as every year. Frågan är förstås hur vi ska kunna skilja ut denna lördag mot alla tidigare lördagar i Ipswich? Den av norrmännen förberedda quizzen på The Plough innan vi samlas på Mannings kanske? Eller det faktum att vi för första gången kör gemensam middag på Isaacs i hamnen? När vi vaknar på lördag morgon får vi se hur dagen artar sig.

 

2016
30
Apr

AKTUELLT

Bilder från medlemsresan 2016

Publicerad 23:59 av Nigge

Äntligen har redaktionen fått tummen ur och laddat upp ett gäng bilder från medlemsresan! Ni hittar bilderna, drygt 40 st, på medlemssidorna under fliken "Medlemsresan 2016". Nedan en handfull bilder som smakprov:

 

 

 

 

 

 

 Foton: Iain Blacklaw, Fredrik Sandström och Nigge

 

Äldre inlägg...

Nästa match
den 22 augusti 2017 kl 20:30

Crystal Palace - Ipswich Town (EFLC)

Senaste foruminlägget
2017-08-19 20:33 av Brumpen
Svar: Oväntat bra

"Vi är ense om straffen. Undrar vad linjedomaren tittade på? Men som Gifare har ..."

Senaste nytt från TWTD

www.itfcsweden.com v.0.1.8
Copyright © 2002-2015 ITFC Sweden