2017
17
Jul

AKTUELLT

Medlemskap ITFC Sweden 2017/18

Publicerad 16:20 av Nigge

Nu börjar ny säsong närma sig och det betyder givetvis att det är hög tid att förnya medlemskapet i ITFC Sweden! Precis som de föregående nio säsongerna kommer medlemsavgiften i ITFC Swedens tionde säsong vara oförändrad, dvs 100 kr för vuxna och 50 kr för barn och ungdomar (under 15 år). Följande ingår:

 

 

* Medlemspaket med medlemskort och 2017/18 års medlemspin (skickas ut under hösten)

* Deltagande i tipstävlingen med lika finfina priser som föregående säsong

* Möjlighet att följa med på den årliga gemensamma resan till Ipswich

* Inloggning till medlemssidor på hemsidan

* Inbjudan till samlingar i samband med tv-matcher etc

* Delaktighet i sponsring av ungdomsakademin

 

Som synes är det rejäl valuta för pengarna! För att bli medlem säsongen 2017/18, betala in medlemsavgift och ange medlemsnummer på betalningen. Om du är ny medlem, ange även namn och adress samt e-mailadress. Betala via Swish till ITFC Sweden på 123 050 23 02, till pg nr 46 73 05-9 eller bg nr 282-7798.

 

2017
14
Maj

AKTUELLT

TIPSTÄVLINGEN AVGJORD

Publicerad 19:42 av Tipskommittén

 

Lennart säger du? Det låter bekant...

 

Så är ännu en säsong till ändå och således ska även en vinnare koras i ITFC Swedens Tipstävling.

Högst upp i säsongens tabell återfinns en kändis i tipstävlingssammanhang, nämligen Lennart Lubner. Ni som följt toppen i tipstävlingen genom åren känner igen Lennart från toppstriden från flera tidigare tillfällen. Han har både vunnit och hamnat på prispallen vid ett flertal tillfällen och upprepade alltså bedriften att lägga rabarber på förstaplatsen. Stort grattis säger vi från ITFC Sweden! Förstapriset i form av matchtröja signerad av säsongens trupp kommer med posten inom kort.

Övriga tippare på prispallen blev Mikael Wahldén på andra plats och ordförande Nygårds på tredjeplats. Mikael får också ett pris skickat med post medan Nygårds njuter av att för en gångs skull ha placerat sig på prispallen.

Väl mött nästa säsong! COYB!

 

 

 

2017
7
Maj

AKTUELLT

SÄSONGSAVSLUTNINGSPANELEN - SESSION 34 2016/17

Publicerad 10:08 av Erik

Så har det blivit dags att avsluta ännu en säsong. 34 paneler på 46 ligamatcher har det blivit, och det får vi väl ändå se som godkänt.

Stort tack till panelen och till er som läser den, och ha en skön sommar allihop. Vi hörs under silly season! :)

Tack för kaffet.

Jag (= Erik) har ju en tendens att oftast tänka positivt runt Ipswich Town, till mångas stora irritation. Vi kan väl enas om att det här var en skitsäsong, men om jag ändå ber dig att lyfta fram TRE positiva saker med de senaste 10 månaderna som Ipswichsupporter? Shoot.
 
Dan: TRE saker?! Hur ska det gå till tänkte du? Men, okej, jag får väl göra ett försök.
 
Tom Lawrence har stundtals varit väldigt trevlig att se, framför allt den där perioden då han gjorde typ 10 mål på lika många matcher och verkade vara den ende med i blå tröja något som helst driv i fötterna och huvudet.
 
Bialkowski har sett stabil ut under säsongen och räddat många poäng och egenhändigt sett till att förlusterna har blivit lite mer hedersamma. Även Huws får väl anses som ett lyckat lån, som det kanske dessutom finns en liten chans att vi kan sajna permanent. Han har kommit in som ett yrväder och fått lite fart på ett ofta alltför segt och orörligt mittfält.
 
Nigge: Väldigt provocerande fråga, på gränsen till irriterande. TRE POSITIVA SAKER?! Jag gör ett försök, allt i sann Positiv-Erik-anda förstås.
 
Nummer 1: Bartman. Vilken målvakt vi har! (hade?) Frågan är ju om han är kvar nästa säsong... Högst tveksamt.
 
Nummer 2: Tom Lawrence. Vilken lirare vi har! (hade!) Han är ju tyvärr inte kvar nästa säsong... Utan tvekan.
 
Nummer 3: Niklas Nygårds. Vilken poängplockare vi har! (hade?) Han är kvar nästa säsong, men oklart om han kammar hem så många poäng i livematcher och tipstävlingen då. (facit 16/17 blev 7 poäng på 3 matcher, tipstävlingen TBA).
 
Pelle: Enkelt: Tom Lawrence, TV-matchen mot Newcastle och att vi förvånansvärt nog inte åkte ut.
 
Inte illa att avsluta säsongen med TV-match mot Forest, va? De spelar för sitt liv och kommer att hålla stenkoll på hur det går för Blackburn. Hur ska vi ställa upp laget och vad kan vi hoppas på?
 
Pelle: Hade jag faktiskt missat helt. Att det är TV-match alltså. Ska försöka bänka mig framför TV:n då, men i och med den här matchen betyder så mycket för Forest och inget för oss, så tror jag inte vi får se någon jätteinsats från oss.  
 
Förlust eller 1-1 känns som ett rimligt resultat. MM fortsätter med 4-3-3, inkluderar Rowe från start och möjligtvis även Dozzell, men håller i övrigt fast vid den meriterade stomme som han byggt sitt lag kring under de senaste säsongerna.
 
Nigge: Spela ungtuppar som rutinerade med urvalskravet att man kommer vara kvar nästa säsong (inte jag dock). Jag tror vi har stora chanser att plocka poäng.
 
Tänk vilken ödesmatch för stackars Forest. Om jag nu får önska så vill jag hellre att Forest är kvar än Blackburn (även om det är lite halvtragiskt oavsett vilket av lagen som åker ur), men inte på bekostnad av ITFC.
 
Dock är ju engagemanget för just den här matchen ganska låg från min sida, pga själva definitionen av betydelselös.
 
Dan: Hm... Det är troligen mer intressant för dem än för oss. Och en vinst är väl närmast ett måste för dem och det är väl det jag räknar med också. Men alltid kul(?) att se sitt lag live, även om jag den här gången missar matchen på grund av andra åtaganden.
 
Det vi kan hoppas på är väl en match i högt tempo, där vi möjligen har chans att gå på kontringar. Och nu när det verkar vara så att både Lawrence och McGoldrick tvingas stå över, kanske vi kan hoppas på Rowe och Samuel från start så de får ännu en chans att visa upp sig. Och att Mick åtminstone sätter ett gäng ungdomar på bänken, som kan få hoppa in då matchen är avgjord åt endera håll.
 
Men förlust, det räknar jag kallt med, för som de säger: "Motivation slår klass", och let´s face it nån vidare klass har vi inte visat upp särskilt ofta under säsongen.
 
Sen tror jag att ledningen i Forest även har bra koll på Birminghams match, för med vinst för Forest och Blackburn. är det Birmingham som åker vid poängförlust. Och som ni kanske minns från en tidigare panel om vem som skulle åka ut var det tre som trodde att Burton skulle följa med Rotherham och Wigan ner, och en som trodde att det skulle bli Birmingham, något som fortfarande kan bli fallet. Just sayin´.
 
Och så apropå TV-match.. i dagarna gick klubben ut med att vi kan se i stort sett alla matcher nästa säsong via nätet för c:a 1250 spänn. Hur tänker du runt det?
 
Nigge: Svarar man inte 100% jublande på den här frågan blir man sannolikt intjärad och rullad i kanariefågelsfjädrar. Jag ligger således en smula risigt till eftersom jag är någonstans kring 90-95% positiv.
 
Spola tillbaka 10, 15 eller 20 år och jag hade firat med en veckas spontansemester och piña coladas en masse. Nu är jag också mestadels positivt inställd, men är rädd för att jag kommer tycka att det kommer kännas urvattnat och inte så exklusivt med tv-match längre.
 
Hur tänker jag nu egentligen? Jo men, hela den här grejen med den så kallade moderna fotbollen och matcher precis hela jävla tiden. Jag orkar inte riktigt med det, vilket i och för sig kan bero på stigande ålder, trötthet eller att jag är allmänt korkad.
 
Å andra sidan skulle det betyda att det räcker att jag ser ca 40 tv-matcher (siktar på bättre live-närvaro nästa säsong) med Ipswich och skiter i all annan fotboll. Nu känner jag att jag är närmare 95 än 90%. Kommer att bli fantastiskt det här och frigöra tid för massa annat genom pandet av all icke ITFC-relaterad fotboll.
 
De sista 5% reserveras för oundvikligt teknikstrul. Folk kommer gå bananer på ej fungerande stream, frusen bild, fel match, kan ej logga in und so weiter och weiter. Således löser sig biten med urvattningen genom naturligt urval av matcher som funkar att se och i utbyte får man lite extra teknik-frustration (en av den sämsta sortens light-frustrationerna i livet).
 
Avslutningsvis, bra prissättning om uppgifterna stämmer.
 
Pelle: Oj vad kul. Men samtidigt lite oroväckande…..vi vet ju hur det brukar sluta när ITFC är på TV:n. Men självklart kommer jag att slanta upp detta för att kunna se fler matcher med mitt favvolag.
 
Dan: Det låter spännande och dessutom en ganska rimlig prisbild. Och det var väl egentligen bara en fråga om tid, eftersom tekniken har funnits länge. Det är bara att hoppas på att "i stort sett alla matcher" betyder åtminstone 90 % av dem, och inte blir mycket färre än så. Vi får vänta och se, men klart intressant.
 
Slutligen, vem hoppas du, och vem tror du står som manager när vi sparkar igång 2017/18?
 
Pelle: Jag hoppas på...låt säga, någon annan manager (och managertyp) än Mick, men tror inte vi kommer att få bevittna en sådan förändring under sommaren.
 
Dan: Jag hoppas verkligen att det kommer in en ny förmåga, som dessutom får chansen att bygga ett lag på lång sikt, säg minst tre till fem år.
 
Jag är inte tillräckligt insatt för att komma med specifika namnförslag, men jag skulle föredra en lite yngre manager, som är hyfsat ny i branschen och som har vana vid att arbeta med en låg budget och är bra på att få ut det bästa ur en på papperet lite tunnare trupp, och som är villig att satsa på unga förmågor, som hen på ett drivet sätt klarar av att föra upp på rätt nivå. Men, jag tror att vi, tyvärr, kommer att få finnas i den gamla dinosaurien ytterligare nån säsong.
 
Nigge: Jag hoppas att det står en ung och hungrig up and coming manager med en modern och spelfrämjande spelidé, men både jag, du och alla andra vet att Big Mick och Terry Connor kommer att stå där och klia sig i huvudet när det drar igång i augusti igen.
 

 

2017
29
Apr

AKTUELLT

ITFC SWEDENS LÖRDAGSPANEL (AVSLAGEN EDITION) - SESSION 33 2016/17

Publicerad 09:20 av Nigge

Vi har varit här förr. Säsongsslut och ingenting att spela för. Klart vi kör en lördagspanel ändå!

Läs mer...

Sista hemmamatchen

 

Plötsligt spelade vi fantastiskt trevlig fotboll mot ett lag som spelar Premier League nästa år. Den såg jag verkligen inte komma. Varför blev det så?

AC: Ja det var verkligen oväntat och sättet vi gjorde det på var minst sagt överraskande. Varför det lossnade mot ett lag som Newcastle, och i det här skedet av säsongen, är ju en intressant frågeställning. Kanske vi kunde gå ut helt utan press. Skrämmande att det först är i match 43(!) som vi landar säsongens första back to back seger.

Pelle: Gud i London……det var lite otippat. Inte helt säker på hur det kunde bli så, men: 1) Vi var exceptionellt motiverade att göra bra ifrån oss, samtidigt som jag inte kan tro annat än att Newcastle måste ha underskattat oss lite. 2) Bra tryck och äntligen lite positiv stämning på läktaren bör ha gett hemmalaget extra råg i ryggen. 3) Elvan som startade är bevisligen vår starkaste och det nygamla spelsystemet passar oss bättre i och med att vi verkar få ut mer av varje enskild spelare. Vi var rörligare, mer fartfyllda och emellanåt såg vi ta-mig-fan även tekniskt skickliga ut. Och bäst av allt, vi fick se flera intressanta anfallsinitiativ och då inte bara från den välfungerande trion McGoldrick, Sears och Lawrence. Tänker främst på Grant Ward (bra passningsfot, bra tillslag, fin blick för spelet och betydligt bättre då han spelar centralt) och Emyr Huws löpstyrka, energi och kompromisslösa vilja att hela tiden gå rakt på mål, men även på Spence och Kenlock som är betydligt bättre offensiva alternativ än Chambers och Knudsen. Med olika anfallsalternativ och bättre rörlighet så blir givetvis vårt spel mindre förutsägbart……och anfall är väl fortfarande bästa försvar?

Dan: Det var verkligen en överraskning. Kan man tänka sig att det var en liten islossning av åtskruvade nerver och press som liksom lossnade och fick spelarna att tappa all ängslighet, då kontraktet i princip var klart? Det är inte bara motivation som kan slå klass, utan ibland räcker det med en hög dos relaxerande. Jag tror i alla fall inte att MM lyckades inspirera spelarna mer än vanligt, och heller inte att det plötsligt skulle ha vänt. Jag ser det mer som en one-off om något, tyvärr. Men det visar ju i alla fall att det finns potential i truppen, vilket man väl har börjat ifrågasätta den här säsongen. Det får vi ta med oss till nästa.

Erik: Det märkliga är att inte ens vår manager verkar ha någon aning om varför vi plötsligt spelade den typen av fotboll vi hoppats på hela säsongen. Positiv inställning, först på andrabollar, fiffiga lösningar.. stod stjärnorna plötsligt i linje? Ingen aning, men kul var det.

 

Sen mötte vi den totalavhängda jumbon, bytte ut nästan hela startelvan och förlorade. Varför gjorde han så (MM)?

AC: Naturligtvis uselt och snudd på oacceptabelt att förlora. Man hade ju hoppats att de spelare som fick chansen hade steppat upp. Dock en klassisk förlora/förlora för MM. Hade han fortsatt med bästa laget hade vi nog kritiserat honom för att inte ge fringe-spelarna och våra unga spelare chansen när vi är matematiskt säkra, mot så mediokert motstånd. Nu blev det istället variant två, (för) stor rotation i laget, skamlig förlust, med efterföljande kritik.

Erik: Jag kan ändå tycka att han gjorde rätt, förutsatt att han tänker jobba kvar nästa säsong. Det finns inget kvar att spela för så det är lika bra att börja planera för hösten. Är Dozzell klar för startelvan? Är Bishop allt det där vi hoppas på? Klarar Danny Rowe klivet upp i Championship? Ska vi försöka skriva kontrakt med Diagouraga och Samuel? Nej, nja, ja, nej, vet ej. Ungefär så.

Voffo gör han på dette viset?

Sen hade han självklart inte räknat med att få pisk av jumbolaget och det nyvunna självförtroendet från Newcastle-matchen försvann väl lika fort som det kom. Visst hade det varit bättre att bara byta ut hälften så många spelare och ändå få svar på några av frågorna, det ångrar han nog bittert, den gode Mick. Men med den attityd han visat mot slutet skulle han ju aldrig erkänna det. Och det är väl ett av problemen som gör att han kommer att få det väldigt svårt att vinna tillbaka fansen.

Dan: Han sa ju tidigt att han skulle "blood some young´uns" när kontraktet var matematiskt säkrat. Och det var skönt att han stod vid sitt ord, även om han senare tog tillbaka det när han sa att han inte tänkte göra det i de avslutande två matcherna om motståndarna var inblandade i streckstrider, vilket ju känns lite beige. En match fick alltså ungdomarna och andra spelare utanför startelvan att visa upp sig - verkligen långsiktigt tänk där. Sen att det inte blev ett så där jättebra utfall beror inte bara på de "nya" spelarnas inkompetens, utan kanske mer på att MM lyckades göra lite för många byten. Det fanns ingen trygg stomme kvar, ingen som kunde dirigera de andra och sätta taktpinnen. Så här i efterhand kan man ju tycka att det blev lite fel på det sättet, men det var ändå skönt att han faktiskt vädrade lite spelare, även om det väl egentligen bara var Rowe som visade upp nåt att ta vara på.

Pelle: Jag gillar idén med att låta de som vanligvis inte brukar spela från start få göra det (av och till) …… och vi hade inför matchen mot Rotherham inget att förlora på att göra det…..utom själva matchen då förstås. Men jag är inte speciellt nedstämd över förlusten.

Men visst går det att ifrågasätta MM:s beslut att byta ut i princip en hel startelva. Stabilitet, struktur och grundtrygghet, allt det där försvinner vilket knappast förbättrar de ”nya” spelarnas möjligheter att göra bra ifrån sig. Allt som oftast tenderar de här megarotationerna att bli väldigt verkningslösa och istället har vi nu ett gäng kompletteringsspelare med naggat självförtroende.

Och visst svider det också att vara det enda lag i serien som under innevarande säsong fått stryk två gånger av sopgänget Rotherham. Men som sagt, ingen större skada skedd, det här har vi snart förträngt….. liksom hela den här jävla suckersäsongen.

 

Och vad händer idag? Vad tror du, varför blir det så och hur många spelare roterar MM idag?

Dan: Jag skulle tippa att MM roterar tillbaka i princip lika många spelare igen, och ställer upp med ett närmast identiskt lag som mot Newcastle, tyvärr. Men jag hoppas att han åtminstone tar med några fringe-spelare på bänken och ger några chansen i en halvtimme eller så. Men hur han än gör tror jag ändå på en ganska klar förlust i dag, vilket ju inte spelar nån som helst roll. Det som spelar mer roll är att redan nu börja bygga inför nästa säsong, men det tror jag inte old stubborn Mick kommer att göra. Ridå.

AC: Det är alltid känsligt att laborera med laget när det kan avgöra andra lags möjligheter till kval och avancemang eller tvärtom. Nu är det ju dock framförallt Fulham som jagande Leeds ska komma ikapp för att nå kvalplats, så det är ju ”fritt fram” att kasta in vilken startelva som helst. Jag tro dock att önskan är stor att avsluta snyggt i sista hemmamatchen så jag gissar att vi kommer var ”mer ordinarie” än senast mot Rotherham.

Erik: På sätt och vis hoppas jag att han fortsätter rotera, kanske har någon visat klass på träningen eller bett på sina bara knän om en andra chans. Men Wednesday har ju gjort en kanonsäsong och det är sista hemmamatchen, sista chansen att visa supportrarna varför de ändå ska komma tillbaka i Augusti. Så jag hoppas att han ställer fram ett lag som verkligen kan ha en chans.

I stort sett samma lag som mot Newcastle funkar fint, fokusera på egna spelare och gärna Huws om det nu är så att han är nära en deal i Suffolk. Kanske ge Rowe chansen på hemmaplan istället för Lawrence, han var tydligen sevärd borta i Rotherham. Sheffield W är ju klara för play-off så förhoppningsvis tar även dem risken att testa runt lite (för mycket) i startelvan inför de livsviktiga matcherna i Maj. Och så håller vi tummarna för en skön avslutning på Portman Road helt enkelt.

Pelle: Med största sannolikhet kommer MM att starta med samma uppställning som han gjorde i succématchen mot Newcastle, detta till trots, jag tror inte på något annat än en förlust idag. Wednesday passar oss illa och kommer dessutom vara väldigt sugna på att bli play-off klara innan deras avslutningsmatch mot ett annat play-off-jagande lag (Fulham).

 

 

2017
15
Apr

AKTUELLT

RESEBERÄTTELSE ITFC SWEDENS MEDLEMSRESA 2017 - DEL 3

Publicerad 14:47 av Nigge

Det blev ett litet tidsglapp mellan del 2 och del 3, främst beroende på sjuklig författare. Här kommer hur som helst de avslutande dagarna på medlemsresan ur mitt perspektiv. Håll tillgodo och Glad Påsk!

Bra att veta när man åker tåg i UK

Han var trevlig, säger de. Väldigt trevlig till och med. Det var väl själva fan att man premierar att ta höger i receptionen och åka hiss istället för att vika vänster och få sig en pratstund med den danske vänsterbacken. Han trivs tydligen ypperligt med att spela i Ipswich Town, har tips på en taxi driver som tar en Stansted tur och retur för en modest summa pund samt kan intyga att alla spelare står bakom Big Mick hela vägen. Kul för dem som fick sig en pratstund, särskilt för Hasse och Kevin. Far och son är själaglada (särskilt Kevin som ler sig igenom hela frukosten och inte helt osannolikt fortfarande ler) för pratstund och fotosession med Knudsen. Härligt att se glädjen. Som tur är har vi ju träffat på en och annan spelare under åren och resorna, så det är inte svårt att relatera precis. Vi vinkar adjö till de som lämnar Ipswich med 9.43 och 10.43-tågen plus övriga som tar buss och taxi medan en del återses på tisdag för matchen mot Wigan. Själva tar vi god tid på oss vid frukost då våra biljetter gäller för tåget 11.43 mot huvudstaden, givetvis med en del av sträckan bussledes. Det är ju söndag, den stora construction work-dagen på järnvägen.

 Vi har London på schemat i två dygn och sämre kan man ju ha det. En lastminute.com-bokning av hotellet har gett för handen att vi bor på ett av hotellen i direkt anslutning till Stamford Bridge. Så olämpligt, tänker kanske vän av Ipswichordning. Äsch, säger vi. Bra läge för diverse planerade utflykter, därav hotellsökningen i området runt Chelsea/Knightsbridge/Kensington. Tanken är att vistelsen i London blir fri från fotbollsmatcher och mer inriktad på att softa på puben, kolla nåt schysst museum, en biofilm och allt vad som nu kan tänkas i den riktningen. Som bekant går det dock inte alltid som tänkt sig. Söndagen går dock enligt plan och till och med resan med buss från Witham till Newbury Park för vidare färd till Liverpool Street är angenäm. Visst, nästan dubbelt så lång restid mot den vanliga dryga timmen på tåget, men har man ingen brådska så funkar det alldeles utmärkt att köra en tåg/buss/t-bana-sträckning. Framme på slutdestinationen har vi stämt träff med Dave (även vida känd som King Dave) och Linda under tavlan med avgångstiderna. De må vara 20+ år äldre än oss själva men de ser banne mig lika pigga ut som någonsin. Har man någon gång gått på puben i Daves sällskap vet man att ingen slår honom på fingrarna när det gäller att plocka fram en pub med den bästa alen. Hans mångåriga medlemskap i CAMRA är inte bara for show, han har järnkoll på vettiga etablissemang och kvalitén på deras utbud. I tillägg till detta har han på något märkligt sätt inpräntat vilka tidigare ställen han tagit med en till och skjuter in att ”Hit har jag inte tagit med er tidigare” alternativt ”Här var ni ju med före matchen mot Watford, kan det ha varit 04?”. Ja, det kan det ha varit. Karln är ett unikum.

Idag hamnar vi på Williams Ale & Cider House på Artillery Lane, en liten sidogata ett stenkast eller två från stationspuben Hamilton Hall. Vad vi inte uppmärksammat är att idag är dagen för den årliga roddtävlingen mellan Oxford och Cambridge, men inne i Williams ale- och ciderhus har man inga skärmar för varken rodd eller fotboll. Vi får nästan hela stället för oss själva, det är bara några få till där inne. Utmärkt. Lunch, catching up, ett par ale. Deras Tony trivs fortfarande i Stockholm och bor kvar där, våra barn frodas och mår fint, Linda rycker in som tentavakt när den tiden på året kommer och Dave sysselsätter sig några timmar i veckan med sina trafikundersökningar. Vad gör det att man senast sågs för ett år sen, det känns ju som igår.

Till och med sämre utsikt än Wark brukar ha!

Söndagen fortsätter i avslappnad stil med room service och förundran över att varje gång man tittar ut genom hotellfönstret så får man stå ut med att se Diego Costas nuna. Uppoffringar man får stå ut med, rummet i övrigt är ändå helt ok.

Måndagen är tänkt att ägnas åt tidigare nämnda strosande, museumbesök, ett biobesök och någon trevlig restaurang, men som också nämnts tidigare så blir det inte alltid som tänkt sig. Efter frukost på Pret a Manger och en sväng på Sainsburys vid Fulham Broadway-stationen känner sig Fru Nygårds en smula unwell och jag får sköta strosandet på egen hand. Innan jag lämnar hotellet kollar jag en back up till kvällen om så skulle behövas. Non league-magasinet jag köpte på Sainsburys förser mig med en alldeles utmärkt plan B om nu bio och mat skulle brinna inne. Ryman League Premier har faktiskt en match till kvällen och som om det vore förutbestämt är det Kingstonian FC som har hemmamatch på Kingsmeadow, arenan som är en ground share med AFC Wimbledon. Strosandet resulterar i en kort t-banefärd till Notting Hill Gate för att kolla ett par skivaffärer samt blir det en svamprisotto till lunch som sköljs ner av en Adnams Ghostship. Jag är inte så dum på att hitta respektabla pubar utan Daves sällskap heller. Det otroliga i kråksången är att jag lyckas med konststycket att lämna båda skivaffärerna utan en enda vinylskiva i min ägo. Vuxet.

Tillbaka på hotellet konstaterar vi att plan A inte är aktuell och att min fru absolut tycker att jag ska passa på att se Kingstonian ta emot Burgess Hill Town kl 19.45. Hon är bra min fru. Travel plannern i mobilen tycker att det är ett bra koncept att ge sig av vid 18.30-tiden och styra näsan mot Wimbledon i första etappen. Sagt och gjort, jag vinkar adjö till Fru Nygårds och Diego Costa. Sanningen att säga börjar det bli irriterande att han liksom har blivit en del av sällskapet. Three is a crowd, Diego. Från Wimbledon är det tåg som gäller och som brukligt är i de här trakterna med omnejd och tid på dagen är tågen överlassade med folk som ska hem från jobbet. Tur då att det bara är några minuters färd till Norbitons station som ska ligga närmast Kingsmeadow. En inte oansenlig mängd med folk kliver av här och jag har redan scannat klientelet i vagnen och till min stora glädje finns där en kort, rundlagd yngre herre med rödvitrandig fotbollströja och ditofärgad halsduk som jag tänker ta rygg på. Har jag tur går han raka vägen till arenan. Har jag tur kan han också gå till en pub. Har jag otur håller han på ett helt annat lag och jag hamnar helt fel. Enligt tidigare efterforskningar ska det dock bara vara en dryg halvkilometer att gå, eller som de säger i det här landet: It´s a five minute walk.

Clive, sänker du kranen nästa gång du kommer?

Det visar sig vara en bra rygg att följa. Tolv minuter (fem minuter med engelska mått mätt) senare är vi framme vid Kingsmeadow och det är en knapp kvart kvar till avspark. Jag har glömt hur charmigt det är att gå på de här tillställningarna, det riktiga England. Kören som predikar om att man ska supporta sitt lokala gäng kan hitta sina föredömen på Kingsmeadow ikväll. Gubben i keps som sätter sig på raden framför mig är förvånad över att se så många samlade bakom mål. Gubbarna på raden ovanför mig är förvånade över att se gubben i keps på plats, det var längesen, säger de. Jo, jag har kommit ut nu, flinar han och får sedan fylla i att det inte var riktigt så han menade, men de fattar va? De fattar. Och skrattar. Några rader ner sitter ett annat original i långt grått hår, t-shirt och fiskarväst. Det är ju ändå plusgrader. Nere närmast planen kommer en pappa och hans son hand i hand, sonen i matchmundering. Det är vackert. Bakom mål sluter 60-70 Kingstoniansupportrar upp i kvällens första ramsa när de båda lagen går in på planen. Bortalagets målvakt står framför dem hela första halvlek och får höra ett och annat om hur usel han är. Själv sitter jag på långsidan och njuter av kommentarerna runt omkring mig medan jag väntar på att kön till hamburgervagnen ska bli lite kortare. De har kört in en klassisk burgarhusvagn i ena hörnet utanför toaletterna. Perfekt placering. Kvinnan som står i den får jobba stenhårt under kvällen för att stilla hunger och törst hos de 349 betalande åskådarna. I väntan på köns förkortning bläddrar jag i matchprogrammet (£2) och inser att det är en väldigt viktig match då Kingstonian FC ligger minst sagt pyrt till i tabellen. En vinst ikväll skulle göra att man kommer upp på samma poäng som motståndaren och på målskillnad klättra över nedflyttningsstrecket. Rafflande indeed.

Fotboll på riktigt

Halvvägs in i första halvlek verkar de flesta ha fått sig en olevande bit av en ko mellan två brödhalvor till livs och jag förser mig själv med en bacon cheeseburger och en kopp med varmt innehåll. Det är förvisso plusgrader men mannen i t-shirt har en helt annan termostat än yours truly och lite varm dryck i strupen är precis vad som behövs. Vad gäller fotbollen som utspelar sig på gräsmattan spelar hemmalaget fint i första halvlek och har en handfull riktigt bra chanser utan att kunna utnyttja någon av dem. Mållöst i halvtid och jag rör mig mot kortsidan för att se andra halvlek därifrån. Till min besvikelse har den stora (här får man tänka lite relativt, så att säga) ansamlingen Kingstonianfans också gjort en rockad och lämnat ståplatsläktaren bakom mål för ståplatsläktaren längs ena sidan för att komma närmare målvakten i Burgess Hill Town, högst sannolikt tack vare den fina relationen de byggt upp i första halvlek. Det visar sig att de gör alldeles rätt i att hänga på den sidan (kortsidan bakom målvakten är inte öppen) under matchens andra halva då Kingstonian, trots sämre spel än i första, pangar in två baljor bakom keepern i bortalaget. Ramsorna fortsätter med oförminskad styrka under hela matchen och variationen är berömvärd. Tänk att en publik på 349 själar kan skapa en atmosfär som vida överträffar en 15 000-hövdad dito. Jag älskar riktig fotboll. Den har en förmåga att påminna en om varför man fortfarande bryr sig om den här sporten.

Vägen hem går nästan lika bra i Londonkvällens sydvästra delar, en liten disruption på den gröna linjen mellan Wimbledon och Earls Court försenar hemkomsten med en kvart eller så. Inte gör det mig något, men en Kingstoniansupporter med större krav på det allmänna transportsystemet ser det som personlig kränkning att 15 minuter av hans liv förslösas på det här sättet. Skönt att vara lantis i stan ibland.

 

Skrytbygge på väg till Ipswich

Tisdagens äventyr blir att ta sig tillbaka till Ipswich för den oerhört viktiga matchen mot Wigan. Vi startar med frukost på Wetherspoon-puben vid Fulham Broadway där Fru Nygårds vid beställningen får en gubbe på halsen som tycker det är en bra idé att försöka chatta upp henne med hennes man vid ett bord fem meter bort. Är hon ens säker på att det är hennes man som sitter där, är det inte hennes bror? Jag har full förståelse för att han blir förtjust, men har man inga glosor i vokabulären som är synonyma med finess, takt eller gott uppförande är det oftast en bättre idé att knipa igen. Rutten är den reverserade från i söndags med undantag från bussfärden mellan Newbury Park och Witham, idag är det raka spåret (pun intended) till Ipswich.

Som en del i en slags kampanj att ITFC Sweden-medlemmar framledes i större utsträckning ska bo på etablissemanget som stavas Penta Hotel har jag varit i kontakt med hotellchef Juan Matas (for realz!) några veckor innan avfärd. Det är han som via forumet på itfcsweden.com har tagit initiativ och vill bjucka kvarvarande svenska supportrar på en bira och tilltugg på hotellet innan vi möter upp inne i stan. Av den anledningen har jag och Fru Nygårds också bokat in oss på hotellet för natten, dock utan någon större rabatt. Vill han smöra kunde han ju ha gått all in med smörpaketet, tänker jag. Hur som helst så ligger det väldigt händigt till från järnvägsstationen samt bara några minuters promenad från Portman Road. Tåget rullar in på stationen 14.43 och vi har bestämt träff till kl 16.00 vilket ger oss gott om tid att checka in och kolla in rummet. Vi har inte bott här sedan det var i Ramada Encores kedja och uppfräschningen är påtaglig. Tjusigt ställe. Jag går ner till receptionen och träffar herr Matas som visar sig vara en trevlig prick uppvuxen på Gran Canaria med den något tvivelaktiga supportertillhörigheten Real Madrid. De ska nog kunna göra ett bra pris om vi gör en gruppbokning, varför inte till nästa medlemsresa när ITFC Sweden som officiell supporterklubb fyller 10 år? Kan bli nåt. När övriga ansluter plockas det fram öl i ishink och snittar i överflöd. Bra smörat ändå och när Fru Nygårds ansluter visar det sig att det landat lite smörjning på rummet också i form av en liten flaska prosecco, en bärsa och östra Englands största pretzels. Två av tre är inte så illa pinkat ändå, herr Matas, och ett synnerligen unikt inslag på en medlemsresa.

Som traditionen bjuder samlas vi på Mannings på matchdag varpå gänget via den svarta hästen tar plats på sektion P igen. Vi har inte riktigt hunnit med detaljen med middag och istället för att jag ska sätta i mig ännu en husvagnsstekt burgare gör vi ett kvickt besök på Mizu, vägg i vägg med Mannings. Här har vi ju varit förr, vanedjuren. Fru Nygårds vilar sig sedan i form för att kunna vara med på matchen medan jag knallar ner till Black Horse och har förmånen att stråla samman med den glade och trevlige Ole Bernt igen, den norska supporterklubbens ordförande, ni vet. Fler ansluter och vi dryftar bland annat norsk black metal och således även kyrkobränder. ”Burning down churches” som Ole Bernt något för entusiastiskt ropar ut och får en del märkliga blickar varpå han får förklara kontexten så att inga locals för får sig att ringa Farbror Blå. Som vanligt går tiden alldeles för fort och det är dags att ta en five minute walk till arenan och möta upp och samla in tipstävlingslapparna. Idag är det inte lika fancy prisbord som i lördags men en ITFC Sweden-halsduk i en i Planet Blue inhandlad ryggsäck är ändå inte fy skam. Jag drygade för övrigt samtidigt ut mitt utgiftskonto med inhandlande av en grön målvaktströja och målvaktshandskar. Det kanske är bäst att mörka vem det är till, vi kan väl nöja oss med att konstatera att han behöver träningen och att attiraljerna därför kan komma väl till pass.

Segeröl på St Judes

Fru Nygårds sluter upp och jag är glad att hon är med ikväll, inget roligt när man blir krasslig på resande fot. Det är också kul att äntligen få träffa Bollnäs-Jannes Kicki som också har varit risig sedan ankomsten till Ipswich. ”Där ser ni, hon finns”, utbrister Janne som om vi någonsin tvivlat på det (ja, kanske lite då). Hon och Fru Nygårds bidrar högst sannolikt genom sin blotta närvaro till att Ipswich lyckas väl den här kvällen. Wigan ser uddlöst ut och i tillägg till denna inte så tilltalande egenskap har man också det synnerligen dåliga omdömet att vid tre tillfällen mer eller mindre ge bort bollen i väldigt ofördelaktiga situationer för Ipswich att storma fram och göra tre mål. Ikväll rullar inga ramsor bland de 14 661 i publiken om att Marcus Evans kan stoppa upp föremål av olika storlek i ändalykten eller att han ska lämna tillbaka det han har stulit. Det känns om att alla är lättade mer än glada över att vinsten nu sett till att vi bör kunna klara oss undan att hamna på fel sida av det hotande nedflyttningsstrecket. Före och under matchen har det snackats om att det efter slutsignal ska bli någon form av protest men om några iscensatte en gemensam missnöjesyttring får de nog gå en kurs i ämnet för protester lyser med sin frånvaro. Tack och lov. Kanske var det så att glesheten på läktarna gjorde att det inte syntes? Visserligen basunerades ut att det var 14 661 på plats, men då har man sannolikt räknat med alla säsongskortsinnehavare som inte var där. Mer rimligt antal närvarande torde vara mellan 12 och 13 000. Unikt dåligt. Desto bättre att vi firar vinsten på St Judes med en ale, jag, Wark, Magnus, Dan (tillika tipstävlingsvinnare) och Ken. Jag säger hej då till gänget och vandrar ner för Portman Road, förbi arenan, över bron och in på hotellet.

Tyvärr kommer vi nog minnas de usla publiksiffrorna när vi tänker tillbaka på medlemsresan 2017. Om nu inte närvaron kommer bli ännu sämre 2018. Men då kanske vi ändå minns tävlingen med straffsparksfilmen på The Dove som norska Eva vann. Eller så drar vi oss till minnes hur usel servicen var på Isaacs när vi hade gemensam middag. Var och en kan förstås minnas olika saker, som Jonas Knudsen som förgyllde Kevins resa (jag tror han ler fortfarande, två veckor senare), Magnus som tog hem tipstävlingen och den signerade tröjan (jag tror han också ler, två veckor senare), Kicki som till slut fick se Ipswich och vi fick se henne (hon kanske inte ler lika mycket som Kevin och Magnus dock) och kanske någon som fick en ny Ipswichkompis. Annars får vi helt enkelt minnas den som medlemsresan som var året innan den episka 10:e medlemsresan. Så kan vi göra. Väl mött nästa säsong igen!

 

2017
10
Apr

AKTUELLT

RESEBERÄTTELSE ITFC SWEDENS MEDLEMSRESA 2017 - DEL 2

Publicerad 18:31 av Nigge

LÖRDAG 1 APRIL 2017

Är klockan redan 10?

Andelen skandinaver vid frukosten är imponerande hög. Gissningsvis är andelen bakrusiga av andelen skandinaver minst lika stor om man ska döma av en del inte så imponerande uppsyner. Själv mår jag förträffligt till följd av gårdagskvällens begränsade intag av alkohol och den uteblivna låsningen och släckningen av puben. Vuxet. Och unikt. Kan det vara denna inte helt oväsentliga detalj som gör att 2017 års medlemsresa går att urskilja från övriga resor när ålderdomen kommer? Inte är det då frukosten, för den spisas i vanlig ordning enligt Full English morgonmatsformulär 1 A. Mätt i magen väntar nu en späckad matchdag och trots hyggligt tidig uppstigning blir det stressigt värre för att få ihop alla bitar. Det är förstås givet att höra sig för med de frukosterande skandinaverna, såväl bakfulla som icke träkepaförsedda, vad man tror om dagens fight för att få ihop en lördagspanel live and direct från Ipswich. När jag sitter i lobbyn och nästan fått ihop det hela dyker Fru Nygårds upp och undrar om jag har koll på klockan. Det enkla svaret är nej. Uret visar hur som helst tio och för att hinna med besök på Planet Blue, duscha och hela den biten innan samling på The Plough 11.30 är det bara att posta på hemsidan och knalla iväg för helgens shopping.

£246. Man är ju helt jävla dum i huvudet, men skönt att shoppingen är klar.

Till skillnad från undertecknad är norrmännen ena slipade rackare, särskilt säsongskortsinnehavare Geir. Det är nämligen han som har snickrat ihop den quiz som ska avhandlas i pubmiljö innan klockan ens slagit lunch. Någon minut före utsatt starttid sticker jag in huvudet i bakre rummet på plogen och möts av ett rum fullt av norrmän med sina näsor i ett A4 späckat med ITFC-relaterade frågor. Så går det när man spelar på marginalen och har med frågesportstörstande norrmän att göra. Dock går det alldeles utmärkt att hoppa in trots den sena ankomsten men jag går in som sidekick till Ole Bernt, den norska supporterklubbens ordförande. Några minuter efter mig dyker också Kassör Hedensjö upp och plötsligt är vi tre som samarbetar och simultant kliar oss i huvudet över de kluriga frågorna. Vi lämnar Ole Bernt till sitt öde och meddelar att han får ta all kredd om vi vinner, vilket rimligtvis bör betyda att han också tar skiten om vi har halkat helt fel i svarsfälten. Quizzen i all ära men vi har ju våra egna medlemmar att tänka på och inte minst medlemsresans stora tipstävling. Resultat, Ipswichs första målskytt och publiksiffra som utslagsfråga. Vinnaren kammar hem en matchtröja signerad av spelarna. Eftersom förra säsongens vinnare Roffe inte kunde komma loss från jobbet har vi inte regerande mästaren med och vissa elaka tungor vid min sida (han kassören, ni vet) hävdar att det är lika bra. Man ska ju inte profitera på att tippa mot sitt eget favoritlag och det kan jag ju inte annat än hålla med om även om jag gärna haft sällskap av Roffe på resan pga omänskligt trevlig figur.

Gott om trevligt folk!

Som tur är finns gott om trevligt folk att tillgå även i Roffes frånvaro och de flesta med skandinavisk bakgrund som befinner sig i Ipswich sluter upp på Mannings. Vädret visar sig från en av sina vackraste sidor och efter en kort stund flyttar vi ut på bakgården med våra ölglas och tipslappar. Några intar lunch redan här, men om en matchdag en lördag ska ackompanjeras av någon som helst autenticitet i födoämnessegmentet så är det givetvis husvagnsstekt burgare utanför arenan som gäller. Chansen att inmundiga en dylik tingest utan att kladda ner sig själv är cirka noll. Ungefär som att äta munk utan att få socker runt munnen. Innan vi sätter tänderna i den arenanärstekta burgaren hinner vi givetvis tillbringa en stund på The Black Horse, som sig bör. Både Mannings och den svarta hästen följer tidigare års rörelsemönster till punkt och pricka, men med en väsentlig befolkningsskillnad. Inne på den senare puben är det närapå folktomt. Så tomt på folk att det är uppseendeväckande tomt på folk. Hade det inte varit för oss svenskar och vårt grannfolk från Norge hade etablissemanget sannolikt varit berättigat till glespubsstöd. Här brukar annars vara lika tätt med folk som fingrar på en normal sexfingrig hand från granncountyt. Det bådar inte gott för dagens publiksiffra och jag plitar ner strax under 15 000 på min tipslapp. Det vore unikt uselt så en del av mig hoppas att jag tippat alldeles för lågt.

Runt arenan ser det mesta ut, hörs och luktar som vanligt med hamburgeros och halsduksförsäljare. Lite mer plats att röra sig på dock och inte lika mycket liv och rörelse som brukligt, men inte gör det oss något. Vi är ju här och stöttar vårt gäng oavsett hur många andra som gör det och hur illa laget än spelar, bara vi får vår sönderstekta frisbee till hamburgerkött. Mätt i magen och med biljetten i högsta hugg passerar vi vändkorsen och hittar stamplatserna på sektion P på gamla Britannia Stand. Att den läktaren sedan några år tillbaka heter East of England Co-operative Stand är det förstås ingen vettig människa som anammat. Falcon Alkoholfri Arena, släng dig i väggen.

Släng er i väggen

Några andra som skulle kunna slänga sig i väggen ett par gånger är de här lirarna i blått och vitt som rör sig i till synes slumpmässiga mönster på gräsmattan medan motståndarna gör sitt bästa för att framstå som ännu sämre på att följa någon slags spelplan. Birminghams tränare Gianfranco Zola ska trots detta sedermera hävda att man kontrollerade matchen när Ipswich kvitterade i andra halvleken. Jo, det blev faktiskt mål. Två stycken för att vara mer exakt. Det första råkade vara offside, men det var det ingen i domarteamet som tyckte var värt att notera, än mindre blåsa för. Värdelös start på andra halvlek då det bara tickat fyra minuter vid tidpunkten för spräckandet av Barts nolla. Härifrån och in i kaklet kan man kanske förstå Zolas uttalande då det huffas och puffas utan att det händer särskilt mycket. Det mesta som händer är att ett mer och mer missnöjt North Stand (inte själva läktaren utan de som befinner sig där, läktaren i sig för inget vidare väsen av sig) luftar sin frustration och det börjar rulla ramsor om att Marcus Evans kan ta sig där bak och dra så långt bort från Suffolk som någonsin möjligt samt den något mer elokventa sången med innebörden att han mördar klubben i våra hjärtan. Volymen i dessa uttrycksfulla läktarsånger överträffas endast av den något mer simpla sången om att vi vill ha vårt Ipswich tillbaka. Av sånginsatsen att döma verkar det således inte bättre än att han har stulit ITFC och frågan är om han vill lämna tillbaka stöldgodset. Tveksamt om någon vill överta skeppet med de månghundrade miljonerna i skuld till herr Evans själv. Tack och lov avbryts hitkavalkaden temporärt med tjugotalet minuter kvar av ett inlägg från Grant Ward som råkar gå rakt in i målvaktens bortre gavel. Jösses vad snyggt och inte meningen, men det skiter vi ett ganska stort stycke i. Måljubel är en stor orsak till att jag går på fotboll över huvud taget och då kanske vän av logik viftar ivrigt med handen och undrar om jag är född i en formsvacka eller bara är gammeldags blåst i hela huvudet. Kanske båda faktiskt.

Trio i ale

Resultatet håller sig trots att McGoldrick i slutminuten försöker nicka en Birminghamhörna i eget nättak bakom Bart, men alert som vår bollstoppare är så tippar han bollen över ribban. Summa summarum en tämligen medioker tillställning som jag utan internets hjälp att komma ihåg hade haft oerhörda problem att just komma ihåg. The power of förträngning. Dock har vi matchen i färskt minne när vi tar en kort vända till hotellet för att byta till anständig skjorta och jacka innan vi samlas i lobbyn och styr kosan mot Briarbank för en öl innan middagen på Isaacs. Vi provar en paddle med tre olika öl, samtliga från pubens eget lilla bryggeri. Mycket trevligt koncept och tillika gemytligt etablissemang på min ära. Den efterföljande middagen har alla förutsättningar att bli lika trevlig med marinan som fond, prisutdelning i tipstävlingen och födelsedagssång för årets jubilanter Kenth och Rickard, 70 och 50 år unga. Dessvärre visar sig servicenivån hålla ungefär samma klass som fotbollskunnandet tidigare under dagen och det blir totalt kaos som leder till servering under 45 minuters tid. Man kan säga att de som fick maten först hade hunnit äta upp med ganska god marginal innan de som fick maten sist hade fått sig ens en tugga till livs. Vi kommer inte hit några fler gånger för medlemsmiddag om man uttrycker sig som så.

En som tar med sig en bra upplevelse från middagen är Magnus som tippade så rackarnas ackurat att han prickade in både resultat och målskytt samt bara var ca 500 personer från att sätta även publiksiffran. Den vackra vita bortatröjan fullklottrad med autografer gör sig nog bra där hemma i Växjö kan man gissa. Han springer hem till hotellet med den så den inte ska få fötter under kvarvarande del av kvällen, vilket dessvärre får till följd att vi inte ser Magnus mer under lördagen. Vi ska gå till Lord Nelson i närheten men dånande blues och fullsmockad pub gör att vi tar en vända till på Briarbank. Magnus går tillbaka till Lord Nelson och trots att vi skickar två löpare över vägen vid två olika tillfällen lyckas vi inte träffa på honom. Så kan det gå. Vi traskar sedermera mot Novotel och jag vinkar av gänget och svänger höger i receptionen till hissen medan övriga går till vänster och träffar vår danske vänsterback Jonas Knudsen. Så kan det också gå. Har jag nämnt att jag är lite dum i huvudet ibland?

 

2017
8
Apr

AKTUELLT

RESEBERÄTTELSE ITFC SWEDENS MEDLEMSRESA 2017 - DEL 1

Publicerad 20:14 av Nigge

Medlemsresan 2017 är över och vi på ITFC Sweden skulle vilja rikta ett stort tack till alla som var med och gjorde resan fantastisk!

Idag blev det ingen lördagspanel men jag fick lite feeling på vägen hem från England och började krita ner en reseberättelse. Här kommer del 1.

 

Hur gör man för att skapa minnen från en medlemsresa som inte flyter ihop med tidigare säsongers sammankomster i Ipswich? En idé som är ganska dålig är att bli sjuk precis när man ska åka. En annan som hamnar högre upp på bra-skalan är att pricka in en match som sorterar in under kategorin minnesvärd. Men hur sorterar man ens ut vilket år just den matchen utspelade sig? Passar på att somna på tåget och vakna upp i Norwich? Förvisso lätt att komma ihåg men för den delen inte en särskild minnesvärd upplevelse om en får gissa. Själv nyttjar jag Excel, men inte ens ett prydligt uppställt spreadsheet synes möjliggöra en sortering av minnena i rätt ordning.

Alltså, det där excelbladet börjar med översta raden i ruta B5 hösten 1997 när Nottingham med Kevin Campbell i spetsen var så ofina att gästa Portman Road och roffa åt sig alla tre poängen. Medlemsresorna tar vid i ruta B87 med den första officiella turen våren 2009 när vi visade Norwich var skåpet skulle stå. Skåpet har dessvärre flyttat sig en smula åt fel håll sedan dess men så snart vi har städat bort det mesta av dammet bakom nämnda skåp så flyttar vi tillbaka det. Vad kommer jag ihåg från den resan? Att jag var usel som målvakt i supporterfotboll (jag hade ont i kroppen i en hel vecka efteråt), vi åt gemensam middag på Mizu, min kusin och hans fru var med i den 40 supportrar starka truppen och Gio dos Santos spelade i Ipswich. Det var tider det. Rent av särdeles minnesvärt. Men hur ska jag nu göra för att minnas 2017 års medlemsresa när jag någon gång under 2020-talet uppdaterar kalkylbladet med ännu en match, denna gång i ruta B197?

Det kanske största problemet att hålla isär resorna kan vara att de alla börjar på liknande vis.

Sträcka 1: Bil till Arlanda/Västerås/Skavsta. Senaste åren mest till Arlanda. Bekvämlighet före billigaste alternativ.

Sträcka 2: Flyg till Gatwick/Stansted/Heathrow/London City. Från att tidigare mest frekventerat Stansted får nu Gatwick mestadels stå för mottagandet på engelsk mark.

Sträcka 3: Thameslink/National Express/Heathrow Express/tunnelbana. Som en direkt följd av sträcka 2 blir det oftast Thameslink in till London Bridge följt av en kortare tur med tuben till Liverpool Street för lunch/törstsläckning på Hamilton Hall, den luftiga stationspuben.

Sträcka 4: Tåg till Ipswich. Såvida inte flyget burit av till Stansted är det den gamla hederliga järnhästen som gäller den dryga timmen tills man får sätta fötterna på Suffolkmark.

Ponera nu att sträcka 1-4 de senaste medlemsresorna plus några resor däremellan företagits enligt modellen Bil till Arlanda => Flyg till Gatwick => Thameslink och tub till Liverpool Street => Tåg till Ipswich så kan det vara en smula knepigt för en yngre medelålders hjärna att utföra sorteringen i rätt årsfack. Nu när detta har konstaterats med all önskvärd tydlighet vore det kanske på sin plats att försöka åkalla minnet av helgen.

Fru Nygårds anammar dessvärre den mindre bra minnesmetoden med att bli krasslig, men inte förrän lördagen infinner sig. På fredagen anländer vi Arlanda och en av barerna där vi till vår omedelbara förtjusning hittar Martin och hans kompis Pelle. Det är tredje kompisen på lika många försök nu för Martin att övertyga om Ipswichs förträfflighet. Tydligen ett tufft uppdrag för vår supportervän Martin då tidigare sällskap efter att ha följt med på medlemsresa därefter aldrig satt sin fot i Suffolk igen vad det verkar. Vi hyser dock viss tilltro att Pelle ska kunna upprepa bedriften att återvända till det vackra landskapet som hyser Ipswich som dess residensstad. Själva flygningen i sig flyter på som sig bör och väl på Gatwick sammanstrålar vi med Skåne-Dan för att åtnjuta de ekonomiska fördelarna med att åka tåg på gruppbiljett. Nu kanske man kan tro att den här lilla texten på något sätt är sponsrat av en tågaktör, men så är icke fallet. Thameslink från Gatwick in till stan är bara en särdeles smidig och prisvärd tur, särskilt om den utförs i grupp. När vi kliver in på Hamilton Hall sätter vi oss på övervåningen för dagens andra mål mat. Eftersom det bara var en dryg vecka sedan har jag fortfarande inristat i minnesbarken att en five-bean-chilli med ris hamnade framför mig. Utmärkt start på den kulinariska delen av resan. Som om det inte vore nog med trevligheter ansluter Kassör Hedensjö och fru Evelina samt familjen Nilsson. Vi är nästan ett helt elvamannalag redan på Liverpool Street. Kan bli bra det här.

En ytterligare omständighet som kan försvåra minnespusslandet är om man envisas med att inackordera sig på samma hotell gång efter gång. Vi bor givetvis på samma hotell som vi gjort de senaste resorna, Novotel. Här huserar även övervägande del av de ca 40 ITFC Sweden som är anmälda till medlemsresan. Trefvligt värre. Tåget håller sig till tidtabellens ankomsttid och en kort promenad i solskenet senare - efter att ha passerat den uppfräschade ankomsthallen på stationen – hämtar vi upp kortet till hotellrummet. Den tidigare nästintill fulltaliga elvan splittras då middagspreferenserna skiljer sig något. Några äter indiskt, andra klassiskt pubkäk medan undertecknad och Fru Nygårds hamnar på Mizu mitt i stan för diverse asiatiskt på menyn. Gott, snabbt och prisvärt. Om vi ätit här tidigare på några av de senaste tio resorna? Kan man säga. Hur ska vi nu bryta tidigare vanor för att få till en unik resa? Det visar sig att det ska vi inte alls göra eftersom vi nu ska styra kosan mot ITFC Swedens officiella favoritpub, The Dove.

Som den semi-kvicktänkte redan har listat ut så har vi hängt här en och annan fredagskväll på tidigare medlemsresor. Vi borde dock kunna särskilja detta tillfälle genom att minnas att landlord Ady per omgående förser oss med varsin ale på husets konto. Ibland är det bra att vara ihärdig och trampa på i gamla spår. En annan skojig pryl att knyta upp just den här resan på kan vara den som innebär att laptopen ska kopplas upp på storbild inne i tältdelen av puben. En företeelse som till skillnad från upphängning av ITFC Sweden-flaggan inte händer på varje medlemsresa. Det visar sig att det är lite synd att jag lyckats radera den korta tutorial-filmen om hur tävlingen ska gå till som vi ska ha lite senare. Nåja, själva tävlingsfilmen är åtminstone inte raderad. Win ändå.

Mid-table skulle kännas helt ok

Vi inväntar sent anländande svennar och norrmän innan tävlingen tar sin början. Landlord Ady har hjälpt till att förse oss med de rätta sladdarna för att hooka upp det tekniska varpå han tagit Landlady Karen under armen och stolpat iväg mot Portman Road för Ex-players Dinner vilket i sin tur innebär att vi får frifräsa inne i tältet. Att samtliga före detta spelare befinner sig på en posh middag på arenan innebär ytterligare ett avsteg från de senaste årens närvaro på fredagskvällen av före detta spelare som glatt och livligt berättat om sina karriärer. Vi får istället fokusera på vårt eget lilla arrangemang med kampen om merchandise från vår egen ITFC Sweden Shop (samt en påse Maltesers, sponsrad av Fru Nygårds). Den är lika enkel som löjligt rolig. Mästerproducenten A . Carlssons film med 10 straffar fördelade på lika många minuter går till som så att deltagarna ska gissa om respektive straffspark går i mål eller inte. Grönt kort upp i luften för nätrassel och rött kort för bränd elvameterskick. Den stora utmaningen för de tävlande ligger i att i sitt lätt berusade tillstånd hålla reda på antal rätta svar. Det visar sig vara en obefogad farhåga (eller så fintar de domaren duktigt) då ingen skojar till det och hävdar full pott eller ens nio rätta svar. På åtta rätta svar räcker dock något motvilligt en kvinna i tältets bakre region upp handen och kammar därmed hem förstaplatsen. Eva från Norge får välja mellan axelremsväska, halsduk, ölglasunderlägg, t-shirts och klubbmärken. Valet faller på t-shirten med tryck på ryggen från medlemsresan 2012. Därefter får de med sju och sex rätt också förse sig med priser ända tills det bara är påsen med Maltesers kvar. Fru Nygårds undrar stilla över folks prioriteter medan jag själv tycker det är helt i sin ordning.

För en gångs skull är The Nygårds inte med och släcker och låser puben utan lullar hemåt mot Novotel för en god natts sömn. Det är ju en dag imorgon också, lördag till och med. Men vi vet ju vad vi ska göra, same procedure as every year. Frågan är förstås hur vi ska kunna skilja ut denna lördag mot alla tidigare lördagar i Ipswich? Den av norrmännen förberedda quizzen på The Plough innan vi samlas på Mannings kanske? Eller det faktum att vi för första gången kör gemensam middag på Isaacs i hamnen? När vi vaknar på lördag morgon får vi se hur dagen artar sig.

 

2017
1
Apr

AKTUELLT

ITFC SWEDENS MEDLEMSRESEPANEL - SESSION 31 2016/17

Publicerad 10:57 av Nigge

Läs mer...

 

Medlemsresa!

 

En medlemsresa är precis vad det låter som, dvs en resa med medlemmar. I det här fallet, precis som vid de åtta tidigare säsongerna, en resa till Ipswich under en helg (långhelg denna gång) för att se fotboll, umgås och ha det allmänt trevligt. Sedan den officiella starten 2009 (vi hade ett provår 2008 med 25 resenärer som sedermera ledde fram till födelsen av en officiell svensk supporterklubb, ITFC Sweden) har det utvecklats ett kärngäng som varit med varje gång, medan det varje år tillkommit nya. En härlig mix med folk helt enkelt. Varje vår har det varit mellan 40 och drygt 60 medlemmar från ITFC Sweden på plats samtidigt, vilket motsvarar 20-30% av vår medlemsstock! Bra folk, medlemmarna i ITFC Sweden.

 

Idag tar vi temperaturen på ett gäng medlemmar under frukosten på Novotel och panelen ser således en smula annorlunda ut jämfört med gängse lördag. Ungefär så här går snacket i Ipswich, lördag den 1:a april 2017:

Scen: Bord 17 (jag killgissar lite här för bättre story, reds anm)
Närvarande: Martin (3:e medlemsresan) och Pelle (ej ord panel-Pelle, 1:a medlemsresan).

Martin, det är tredje kompisen på tre försök som du har med dig på medlemsresa. Återfallsfrekvensen är påfallande låg. Hur ska du få Pelle att hänga med igen?

Pelle: Det kan jag tala om. Ifall det blir vinst idag så följer jag med igen.

Red: Det var ju klara besked och dessvärre hög risk att vi aldrig ser dig på medlemsresa igen.

Pelle: Nja, det är väl kanske snarare sambon som har en större inverkan på om det blir repris eller inte.

 

Scen: Bord 18 (rimligtvis eftersom det står bredvid vårt bord).
Närvarande: Mange och Marie (2:a medlemsresan)

Jaha, vad tror vi om dagens match? Kan det bli vinst?

Marie: Ja, det får vi ju hoppas.

Mange: Kryss känns mer sannolikt. Det känns som det är större chans till vinst i tisdagens match mot Wigan, men kryss i båda är väl mest troligt.

Red: Håller med om att kryss ligger i farans riktning, men vi får ju hoppas på att vi kan bärga åtminstone en vinst.

 

Och vad tror våra vänner från Norge? Vi förflyttar oss 3 meter i frukostmatsalen till Arnt.

Scen: Jag har tappat räkningen på borden. Sjukt uselt servitörsämne, den här redaktören.
Närvarande: Arnt + sällskap.

Arnt, vad tror du om dagens match?

Det blir en jämn match. Få mål och oavgjort ligger nära till hands. Om vi tar en poäng idag och vinner på tisdag så har vi gjort det bra. Då skulle jag vara nöjd.

 

ROBBO!! (9:e medlemsresan) Kassören försöker smita förbi i lobbyn, men stoppas vänligt och bestämt. Vad tror du om idag då?

Kassör Hedensjö: Det blir målsnålt, det är väl det jag kan säga. 1-0 till Ipswich.

Red: Kan du ge en mer djuplodande analys?

Kassör Hedensjö: Nej. Indienmage, måste sjappa.

Alltid härligt att ha med kassören i panelen, en riktig klippa. Så länge han inte äter indiskt vill säga.

 

Ytterligare småprat med både svenska och norska supportrar ger för handen att många tror och hoppas på minst fyra poäng i de stundande hemmamatcherna. Det vore ett gott facit även i redaktörens tycke som nu måste runda av pga späckat program under dagen. Planet Blue måste bockas av, sedan quiz med norska supporterklubben kl 11.30 på The Plough, fortsättning på Mannings och Black Horse innan obligatorisk välstekt burgare utanför arenan före kick-off. Svettigt. Sen fortsätter vi ända in i kaklet med mingel med fd storspelare på Legends efter matchen och gemensam middag på Isaacs i hamnen. Kan bli episkt det här. Som vanligt med andra ord.

 

2016
25
Jul

ITFC SWEDEN INFORMERAR

Medlemskap ITFC Sweden 2016/17

Publicerad 21:16 av Styrelsen ITFC Sweden

I likhet med tidigare säsonger kommer medlemskap i ITFC Sweden 2016/2017 att kosta 100 kr för vuxna och 50 kr för ungdomar under 15 år. Bl a följande ingår:

 

Bli en proud member

 

* Medlemspaket med medlemskort och 2016/17 års medlemspin

* Deltagande i tipstävlingen med lika finfina priser som föregående säsong

* Möjlighet att följa med på den årliga gemensamma resan till Ipswich

* Inloggning till medlemssidor på hemsidan

* Inbjudan till samlingar i samband med tv-matcher etc

* Delaktighet i sponsring av ungdomsakademin

 

Som synes är det rejäl valuta för pengarna! För att bli medlem säsongen 2016/17, betala in medlemsavgift och ange medlemsnummer på betalningen. Om du är ny medlem, ange även namn och adress samt e-mailadress. Betala till ITFC Sweden pg nr 46 73 05-9 eller bg nr 282-7798. 

2016
30
Apr

AKTUELLT

Bilder från medlemsresan 2016

Publicerad 23:59 av Nigge

Äntligen har redaktionen fått tummen ur och laddat upp ett gäng bilder från medlemsresan! Ni hittar bilderna, drygt 40 st, på medlemssidorna under fliken "Medlemsresan 2016". Nedan en handfull bilder som smakprov:

 

 

 

 

 

 

 Foton: Iain Blacklaw, Fredrik Sandström och Nigge

 

Äldre inlägg...

Senaste foruminlägget
2017-07-27 11:00 av Ilkka Pennanen
Svar: Medlemsnummer

"Tack!"

Senaste nytt från TWTD

www.itfcsweden.com v.0.1.8
Copyright © 2002-2015 ITFC Sweden